The Sea of Trees 2015

Googla ”the perfect place to die” och du lär få upp Aokigahara Forest som första träff. Den täta skogen som brer ut sig under Mount Fuji har, bisarrt nog, blivit något av ett favoritställe för kvinnor och män som vill avsluta sina liv. Om man ska tro ”The Sea of Trees” kommer de ibland hela vägen från USA.

Matthew McConaughey spelar Arthur, en livstrött professor som köper sig en enkelbiljett till Japan, med slutdestinationen tydligt uttänkt. Han kliver in i skogen, ignorerar varningsskyltarnas försök till positiva budskap, hittar sig en bekväm plätt för att dö på… Men han hinner knappt öppna sina smärtstillande innan en sårad japan irrar förbi. Instinkterna kickar in. Arthur måste hjälpa mannen som verkar misslyckats med sitt uppdrag, och vill hitta vägen ut. Men de inser snabbt båda två att de är hopplöst vilse i dödens skog. 

Det börjar som ett svårmodigt drama men utvecklas till något av en överlevnadsthriller, där de båda männen försöker hjälpa varandra genom regn, rusk och obarmhärtig natur. Mot utgången och chansen till ett nytt liv. Sakta föds något av ett nytt hopp. Kanske behövde de bara en vänlig själ i samma sits att prata med. Mannen (spelad av Ken Watanabe) presenterar sig som Takumi Nakamura, och visar sig vara en spirituell motvikt till Arthurs professor som enbart tror på vetenskap. Via deras samtal om livet, döden och allt däremellan får vi lära känna Arthurs liv och vad som ledde honom in på den här mörka skogsvägen. Tillbakablickarna presenterar hustrun Joan (Naomi Watts) och ett äktenskap som definitivt sett bättre dagar. För det stora mysteriet i filmen är trots allt: vad hände egentligen för att han skulle tappa allt hopp?

Det här med vita människors i-landsproblem kan lätt bli så otroligt ointressant på film. Särskilt när de är filmsnygg övre medelklass med perfekta leenden och löjligt lyxiga hus. Vad som gått snett i Arthur och Joans äktenskap, eller varför de bråkar bittert och förstör varandra vid varje tillfälle de får, ger jag inte blanka fanken i. Till en början. För det finns mer än så under ytan. Stunderna av ömhet och omtanke gör mig varm. När det otänkbara beskedet drabbar dem, blir det återigen lite väl sentimentalt och konstlat: såpamanus 1.0, men i de sista scenerna i filmen faller alla bitar på plats. Och visst kommer budskapet och upplösningen ganska väntat, men ack så fint budskap ändå. Det är en film och framför allt ett filmslut som växer på mig, och jag har inte riktigt kunnat släppa den här historien än.

Gus van Sants ”The Sea of Trees” är som många av hans filmer: lätt att tycka om men också långt ifrån felfri. Man behöver inte lyfta på många stenar i den här skogen för att hitta ett antal problem. Framför allt de hopplöst förutsägbara scenerna, där dramatiska vändningar kan anas långt i förväg, men också några logiska luckor kan störa filmupplevelsen, men bara om du låter dem göra det.

Det är viktigt att prata om självmord. Och jag vill i ärlighetens namn också veta mycket mer om självmordsskogen, denna fascinerande plats som finns i verkligheten och möter ungefär 100 nya lik varje år. ”The Sea of Trees” är dock mer inne på att vara en hyllning till livet och till kärleken. En fin påminnelse om att inte ta varandra för givet.