Långt före trolleriskolor och förortsbrudar med magiska krafter intog den vita duken, regisserade Benjamin Christensen Skandinaviens dyraste stumfilm genom tiderna. Med hjälp av dramatiska gestaltningar, illustrationer och skumma maskiner  berättar han om häxprocessens mörka historia och drar paralleller till kvinnosjukdomen hysteri. Så hur blev då dokumentären om massvansinne klätt i groteska djävulsmasker och nunnekostym ett stycke kvinnohistoria?

Allas vår Tom fyller 53 år idag och det ska vi såklart fira!

Vi har sett dem så att du slipper.

Varken cirkus, technicolor eller storken känns vidare aktuellt idag, men år 1941 när ”Dumbo” hade premiär var det mysigt med djur i bur, myten om storken förklarade mammas växande mage och technicolor var lika med cool färgläggning. Disney släppte sedan ”Bambi” året efter, och det finns vissa likheter. Då tänker jag främst på kärleken mellan mor och barn. Kanske är det också andra världskrigets annalkande kalla vindar som gjorde barnfilmerna råare på 40-talet.

Om du är lika Buffyfierad som jag är, kommer du gilla dessa sköna fakta.

Stephen King har gjort det igen: sålt sina rättigheter till klåpare och Steven Spielberg som sägs vara producent (det vill säga, de kan skriva hans namn på affischen.) De första avsnitten börjar hyfsat med blodiga kossor och en galen snubbe som låser in sin flickvän i källaren. Panik utbryter när kupolen kapslar in den lilla byn i ett skyddande hölje och karlakarlen passar på att ta över makten när allt faller samman. Men sen…

Arnold Schwarzenegger. Utan denna tyska muskelknutte vore ”Conan Barbaren” inte nämnvärt så fantastisk och samtidigt underhållande dålig som den är. För rollen som den Vikinga-inspirerade barbaren fick han tagga ner lite med träningen då hans arm- och bröstmuskler var i vägen när han skulle svinga sitt ståtliga svärd. Det är humor. Och då har jag inte ens gått in på när han nitar en kamel i ansiktet eller återuppstår likt Jesus.

MovieZines skribenter korar tidernas bästa filmår.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vare sig du är på flykt undan jättetarantellor, clowner med huggtänder, illvilliga high-schoolpojkar med maskeradmasker eller trötta spöken med rasslande kedjor så finns det vissa saker du absolut bör undvika för att överleva en skräckfilm.

Astrid Lindgren har gett sig i kast med att något så ordinärt som ett fantasyepos med ett religiöst och metafysiskt symbolspråk. Då det inte finns mer än en handfull svenska fantasyfilmer står den också utan nämnvärd konkurrens. Tyvärr går det inte att bortse från att genren internationellt sett har haft snart 40 på sig att utvecklas. Det är med visst vemod som jag ändå tror att ”Bröderna Lejonhjärta” förtjänar en remake.

Trots att jag inte läst Kiplings novellsamling har jag förstått att Disneys version av ”Djungelboken” skiljer sig mycket från originalet. Manuset var till en början mörkare än den charmiga slutprodukt som sedan blev den legendariska filmen. Jag tycker nog den kunde haft lite mer ”Dumbo”-skimmer över sig, men framförallt – vad kattsingen hände med slutet. Den är riktigt svängig för att sedan köra rakt in i en vägg av kärlekskrankt dravel.

Ett år efter att ”Twilight” tog tonårsvärlden med storm, bestämde sig Hollywood för att mjölka ur sitt vampyrkoncept ytterligare med ”The Vampire Diaries”.

Intromelodin till både serierna och filmerna om ”Familjen Addams” är legendarisk. Som barn är det lätt att förföras av det som anses trolskt och ruskigt. Jag var en av dem som gillade skelettet Åke, så sagan om den udda familjen i kråkslottet var lika självklar i VHS-samlingen som rasslande kedjor är för ett spöke.

Mannen som gav oss rymdeposet fyllt med gröna visa män och lurviga utomjordingar fyller 71 år idag. Vi listar hans 6 mest oförklarliga skapelser.

Långt efter att jag sett ”Den sista färden” för första gången och egentligen helt glömt bort vad den handlade om, kunde jag nynna på den legendariska banjomelodin och kläcka ur mig citatet ”Squeal like a pig”. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle se om den eftersom jag mindes den som fruktansvärt obehaglig. Tyvärr har jag nu ytterligare 13 års filmtittande att jämföra med, vilket är både till dess för och nackdel.

Jag ska inte hymla med att ”Gothams” första säsong har många brister. Första halvan av säsongen staplar svajigt framåt, skådisarna är mediokra och historien är totalt splittrad. Jag förstår om hardcore Batman-fans är besvikna och tycker att detta är rena tramset. Kanske är det till min fördel att jag inte läst alltför många comics, för så fort den låter sig inspireras av den där moderniserade Bröderna Grimm-andan har den sina charmiga stunder.