Filmkaraktärer som skrämde oss som barn

När jag kollar in andras listor över läskiga barnfilmer och barnprogram inser jag att jag måste ha haft skum smak som liten. Flertalet av de filmer som anses vara de ruskigaste barnfilmerna var mina solklara favoriter, såsom ”Änglahund”, ”Alice i underlandet” och ”Return to Oz”. Kanske var jag härdad efter att ha växt upp i ett mörkt hus ute på landet där garderoberna hyrdes ut billigt till Monsters University studenter. Eller så har barn inte samma uppfattning om vad som är läskigt som vuxna har. 

Jag tycker helt klart att karaktärer som är överdrivet barnvänliga oftare tenderar att bli obehagliga än de som är utstuderat onda. Innerst inne vill jag ju helst tro att de som pysslar med att skapa barnfilm och barnprogram är lika snälla och fluffiga som Krambjörnarna, men ibland kan man undra. Vissa av nedanstående figurer känns helt enkelt inte okej. Enligt mig passar de bättre in i en Stephen King novell än som något man mumsar lördagsgodis till. 

Ja, bara synen av hans självbelåtna, giriga flin får det att skälva i kroppen och blodet att frysa till is i mina ådror. Inte ens som barn klarade jag av att titta på mannen som är vuxen, som är barn, som är vuxen, som man kan flyga på likt en drake. Föreställ dig honom med lätt rödsprängda ögon och huvudet tillbaklutat samtidigt som han skrattar maniskt. Inte så kul längre. Ett tips till remaken: tunnhåriga barn i hipsterkläder kan lätt förväxlas med valfri unge från ”Children of the Corn”.

Dessa frukter är uppenbarligen för söta för sitt eget bästa. Likt en clown känns deras leenden enbart ditmålade för att locka till sig barn. De avgrundssvarta ögonen borde avslöja deras demoniska avsikter, men liksom med häxor måste man vara observant för att se vad som gömmer sig under skalet. Valfri 80-tals skräckfilmsrulle skulle jubla över att få använda sig av konceptet. Med en machete i hand och ett par huggtänder på plats skulle de kunna gå loss på valfritt all-inclusive-hotell. Det är bara en tidsfråga innan något resebolag anställer dem som sina maskotar.

Eftersom jag är född på 80-talet passerade de flesta propagandaprogrammen från 70-talet mig förbi. Men nog känns det som att Storpotäten och hans brummande bil (som säkert inte är miljövänlig) ännu förföljer en hel generation. Han påminner mig om en misslyckad lertomte jag gjorde i skolan: deformerad och grå. Det är dessutom oklart huruvida han har ett par inre tvillingar som är på väg ut från hans mage eller om det där faktiskt är händer. ”Chucky” har här en klar konkurrent. Föreställ dig en skönt socialrealistisk splatterrulle i det svenska folkhemmet. Och varför inte till toner av Jan Johansson? 

Inte nog med att hon är utblottad och fattig, nog ser hon snarare ut som häxan i ”Snövit” än som en stackars byatant man vill hjälpa över gatan? Förvisso är hon en riktig tjuv och norpar åt sig fattigpensionärernas julmiddag, men om tanken är att vi ska känna sympati för henne, kunde de åtminstone pudrat hennes kinder. Okej, hon är lite bossig, men om HIMYM har lärt oss något så är det att man inte muckar med brudar med crazy eyes. Nej, jag tror Roald Dahl ringde och vill ha tillbaka sin huvudkaraktär.

Ja, det är ju ingen hemlighet att SVT producerat många märkliga program genom åren. Det här var förvisso en av mina favoriter, speciellt introt och spöket Åke. Men nog kan jag se att barn som inte blev uppfostrade av glupska garderobsmonster troligen tyckte detta var allt för surrealistiskt. Som en svensk budgetversion av ”Familjen Addams” hög på flugsvamp. Vilket B-filmsbolag som helst skulle dock bli glada över att casta Ika. Hon skulle kunna spela både zombie, spöke, haj och död blondinbrud på en och samma gång. Min bror påstår sig fortfarande lida bestående men orsakade av hennes underligheter.

Allt som behöver sägas är att kostymdesignern borde ha fått stryk.

Musikalinslaget med den lite för gamla, men snälla häxan Glinda är säkerligen tänkt att tillföra mys till filmen. Inte nog med att Glinda ser ut som en glittrig pantertant, hur tänkte skaparna med barnen i vuxenmasker och fejk-ölmagar? Jag får en känsla av att de egentligen vill dränka en i sockervadd och äta upp en för att förstärka den rätta glansen på bullkinderna. Smaskandet sker såklart medan de sjunger glatt och speedat på ”We’re off to see the wizard!”

Bebisar diggar ju starka färger och gissningsvis går de även på DMT, för något mycket mer rymdigt och obehagligt än Teletubbies är svårt att hitta. Här är jag lätt gubbig och hävdar bestämt att serien kryllar av subliminala meddelanden. De handlar såklart om hur man bäst manipulerar sina föräldrar till att konsumera leksaker. Skulle du däremot motsätta dig din teletubbiedyrkande bebis viljan så kom ihåg att jag varnade dig. Då åker nämligen hjärntvättar-laserpistolen fram och om 20 år vaknar du förvirrat upp på ett ”Wall-E”-liknande rymdskepp och undrar vad som hände. Nej, sätt hellre din kid framför ”Tom och Jerry” eller ”Snurre Sprätt”. 

Mycket i denna tv-serie är bisarrt och den för tankarna till flummig 70-tals sci-fi. Men Kosmoskatten toppar det mesta, både till utseendet och rösten, speciellt vid den svenska dubbningen. Inte nog med att katten är en allvetande framtidssiare, gissningsvis är han också delvis robot med någon slags batteri gående mellan öronen. Med sitt breda flin, sina gula ögon och sin obehagliga snoppnäsa är han självklart utsänd av kattgudinnan Bastet för att förslava mänskligheten. (Kattklippshysterin är helt enkelt hans påfund.)

Var det bara jag som freakade ut till avsnittet där Pippi klär ut sig som tant? Om jag säger såhär. Du är sex år gammal och sover över hos din bästa kompis, kompisen har somnat och ligger med ansiktet vänt mot väggen. Du ligger vaken och kan inte sova. Då plötsligt vänder hon sig om och stirrar på dig utan att blinka. Du ser direkt i hennes ögon att någonting har tagit över. Hade hon dessutom varit sminkad såhär och börjat skratta hysteriskt... fram med macheten säger jag.

Inte sett filmen, kommer inte göra det, kommer troligtvis inte låta någon annan se den heller. Men hans dräkt påminner ju kusligt mycket om Grinchens (de visade sig också vara samma producent som stod bakom båda filmerna). Jag säger det igen – människor i djurkostymer = dålig idé. Mike Meyers låter också lite lätt bakis och ska tydligen droppa repliker som ”dirty ho”.  Det hjälper dessutom inte att föreställa sig den svettiga, lönnfeta manskroppen som egentligen gömmer sig under den fluffiga pälsen. 

Kände bara starkt att detta legendariska klipp förtjänade en liten plats på listan eftersom barnfilmer aldrig borde få bli såhär sjuka. Det finns mysrys för barn och så finns det att psykologiskt fördärva någon för evigt. ”People are of no value, we can make more some time, if we need them.” Familjefilm? Eh...

Någon särskilt läskig figur ni minns från barndomen eller som ni inser nu hur märkliga de var?