Under 9 dagar i oktober förvandlas Warszawa varje år till den bästa platsen en filmälskare kan vara på. Inne på Kulturpalatset (ja, den där onödigt stora och ståtliga byggnaden, mitt i centrum) flyttar Warsaw International Film Festival in och besökare från hela världen strömmar till och från visningar.
Festivalen har varit igång i 42 år och i årets program kunde man botanisera mellan 190 olika filmer, bland annat svenska ”Jävla karlar” och Laikas vackra stop-motion ”Wildwood” (läs min recension här). Här nedan listar jag fem av filmerna jag sett, som jag sedan festivalens slut av olika anledningar inte kunnat sluta tänka på.
”Hugo24” är en snygg spansk thriller
Det är en varm sommardag i Madrid, dagen innan Hugo fyller 24 år och ingenting går som han vill. Han bor hos sin syster som håller på att bli vräkt, hans flickvän håller på att göra slut och han har fortfarande inte lyckats landa ett jobb. Tillsammans med sin bästa vän (som typ är exakt lika mycket fuck up som han är) försöker han vända på livet. Han har ju trots allt 24 timmar på sig.
Även om karaktären till en början är svår att tycka om, blir det förvånansvärt lätt att börja känna med honom och heja på honom under filmens gång. Filmen beskrivs som en dramathriller, men den gränsar stundtals mer mot svart komedi och coming-of-age.
Den här filmen är visuellt snygg, manuset är tight och skådespeleriet känns närmast dokumentärt, även i stunder där det snuddar på lite väl dramatiskt. Det enda det här filmen egentligen har emot sig är slutet, där jag tycker att man borde ha gjort i princip allting annorlunda.
”Dice-Ching-O-Mat” ger ”Black Mirror”-vibbar
Litauisk lågbudget sci-fi där en 50-årig familjefar vaknar upp i en tandläkarstol, i en talande hiss som ger honom i uppdrag att hitta den gröna dörren. När han stiger ut ur hissen kliver han rakt in i en kinesisk restaurang där hans familj står redo att beställa, men… varför tycker alla att han beter sig konstigt?
Det är en dystopisk, märklig och förvirrande film, men på precis rätt sätt. Den ger ”Black Mirror”-vibbar och jag önskar att man hade vågat ta i lite mer. Med en speltid på bara 88 minuter, hade filmen vunnit mycket på lite högre budget och lite längre speltid. Det finns väldigt många idéer här som man hade kunnat spela på mer och alldeles för få som ges allt för stort utrymme.
”Lover, not a fighter” är festivalens bästa film
En väldigt fin liten kärlekshistoria utspelar sig när Andrej träffar Miša hemma hos sin mormor, dit Miša (i ett match making-försök) blivit inbjuden av sin far, för att träffa Andrejs kusin. Och om det låter invecklat redan där, så är det bara att ta på sig säkerhetsbältet och njuta av åkturen. “Lover, not a fighter” var den bästa filmen jag såg under festivalen.
Kanske blev jag förförd av den slovakiska sommaren som agerar kuliss i den här filmen, men den fick mig nästan önska att jag var slovakisk tonåring sommaren 2026. Som med samtliga filmer i den här genren så får vi känna alla de där känslorna tillsammans med huvudpersonerna. Det är en nypa skämskudde, det är en del skratt och så toppat på det har vi lite förvirrande hjärtekross. En riktigt fin coming of age-soppa som inte får missas om/när den kommer upp på närmsta streaming-meny!
Vem hade kunnat tro att slovakisk coming-of-age kunde vara såhär kul?
Monotont berättande i franska ”Goodbye Cruel World”
I franska ”Goodbye Cruel World” har tonåringen Otto bestämt sig för att ta sitt liv. Innan han gör det postar han sitt självmordsbrev till hela sin klass – de måste få veta att det är deras fel. När breven når hushållen i det lilla samhället dagen efter och hans mamma inser att Felix är försvunnen, påbörjas en intensiv sökinsats.
Det de inte vet, är att Otto fortfarande lever. Förutom en. En natt när han är ute och letar efter mat ser hans klasskompis Léna honom och bestämmer sig för att hjälpa honom att hålla sig gömd. Tills det en dag inte går längre.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men den här filmen känns väldigt just fransk. Kanske är det de långa stillbilderna, de filosofiska dialogerna eller bara den monotona berättarrösten som de konsekvent genom hela filmen envisas med ska berätta det vi redan ser på skärmen.
Den känns rent av omodern, men det är också något i det som gör den så tilltalande. Där de andra filmerna i den här listan tagit upp utrymme i min hjärna på grund av nyskapande idéer eller intressanta filmtekniska lösningar, är detta en film som… bara får vara.
”What Belongs to Others” är filmen jag inte kan sluta tänka på
Polskt drama där Kasia och hennes kille försörjer sig på att göra inbrott. Under ett av inbrotten finner hon lägenhetsinnehavaren avliden, varefter hon börjar en resa mot att lära känna både honom men också sig själv på nytt. Ja, för där och då bestämmer hon sig för att låtsas ha varit hans sambo och tar på sig ansvaret att informera hans närstående om dödsfallet.
Det är en väldigt lågmäld och prestigelös film, som i sin enkelhet väcker många tankar och funderingar på vad som är ensamhet, och huruvida man alltid behöver acceptera de kort man fått på sitt bord. What belongs to others vann under festivalen, det tyngsta priset som festivalen ger ut – Grand Prix – och även om jag tycker att den inte riktigt var SÅ bra, är det en film jag inte kan sluta tänka på.
Mer från Warszawas filmfestival 2026
Läs också: Så usel är James Francos nya film: ”16 personer lämnade biosalongen”
Läs också: Älskad bokklassiker får nytt liv på bio – nu kommer storfilmen till Sverige
Läs också: ”Jävla karlar” hyllades på Warszawas filmfestival