”Wildwood” är den senaste filmen från produktionsbolaget Laika, baserad på en bok av Colin Meloy som av förlaget beskrivs som en blandning av Narnia-böckerna och Lemony Snickets berättelser. Arbetet med filmatiseringen inleddes redan i samband med att boken släpptes, 2011. Det har för vissa av oss varit en lång väntan på att få se resultatet.
Med ”Coraline”, ”ParaNorman” och min personliga favorit ”The Boxtrolls” i bakhuvudet kliver jag in i biosalongen och försöker hålla nere förväntningarna. Det går bättre än förväntat, men när den första bildrutan syns på bioduken skjuter de genast i höjden.
I ”Wildwood” möter vi tonåringen Prue, som för första gången ska passa sin lillebror, Mac. Föräldrarna är lite väl överbeskyddande, men att utforska Portland och besöka en lekplats kan väl inte vara så farligt? Vad hon inte vet är att ett gäng kråkor tålmodigt väntat på att just den här dagen ska komma.
Filmkonst som får publiken att tappa hakan
När kråkorna sveper in i ren Hitchcock-anda och kidnappar Mac följer Prue deras flyktväg genom Portland, tills de försvinner in i det som lokalbefolkningen kallar för ”The Impassable Wilderness”. Men Prue är inte ensam, hennes klasskompis Curtis har bevittnat det hela och blir mer eller mindre motvilligt en del av räddningsuppdraget.
Där möter både de och vi, i klassisk äventyrsfilm-anda, en mystisk häxa vars ondska möjligen bottnar i tidigare trauman, magiska krafter som inte alltid är särskilt begripliga och så självfallet, talande djur. Alla en del i den märkliga värld som vi lär känna som Wildwood.
Rent visuellt är filmen ett mästerverk. Det går inte att undgå hur mycket hantverk och kärlek som lagts ner i varje bildruta. Under visningen hörs det flertalet gånger lågmälda ”wow” från flera håll i salongen. Jag vill tro att jag inte inbillar mig när jag tycker mig höra hur publiken tappar hakan, inte minst under filmens upplösning. Jag är en av dem.
Jag blir hänförd gång på gång och måste påminna mig om att det faktiskt är stop motion vi tittar på. 136 uppbyggda miljöer. 231 små figurer. Bildruta för bildruta har människor suttit och flyttat dessa små figurer millimeter för millimeter för att åstadkomma det här. Pixar could never.
Ändå är det något som saknas i ”Wildwood”
Men medan mina ögon har sitt livs upplevelse, kan jag inte låta bli att känna att något saknas. Sedan slår det mig, varken handling eller manus når upp till samma nivå. På papper har berättelsen allt, men någonstans längs vägen verkar filmskaparna ha gått lite vilse i Wildwood och stundvis inte riktigt hittat vad de vill förmedla eller vilken ton de vill använda.
Missförstå mig rätt, det är mycket som funkar. Karaktärernas förtvivlan och glädje får utrymme och känns uppriktiga, skämten fungerar som comic relief i den relativt mörka berättelsen och slutet knyter ihop säcken helt okej. Men det räcker inte riktigt hela vägen. Handlingen känns något förutsägbar och lite för tunn samtidigt som filmen väcker frågor som den inte alltid bemödar sig med att besvara. Det känns som att det finns så mycket mer att hämta i den här världen än vad vi får se.
I slutändan är det de visuella intrycken som stannar kvar. Och även om de är fantastiska så hade jag önskat att själva berättelsen lämnat ett lika starkt avtryck. När jag lämnar biosalongen är jag imponerad, men också något tom. För en fråga dröjer sig kvar:
Var det här allt?
Snabbfakta: ”Wildwood” (2026)
- Regi: Travis Knight
- Originalröster: Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremblay, Carey Mulligan, Mahershala Ali, Angela Bassett, Awkwafina, Richard E. Grant, Tom Waits
- Genre: Animation, fantasy, äventyr
- Land: USA
- Speltid: 130 minuter
- Åldersgräns: Från 11 år
- Svensk biopremiär: 28 oktober 2026
- MovieZines betyg: 3 av 5
