Långt efter att jag sett ”Den sista färden” för första gången och egentligen helt glömt bort vad den handlade om, kunde jag nynna på den legendariska banjomelodin och kläcka ur mig citatet ”Squeal like a pig”. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle se om den eftersom jag mindes den som fruktansvärt obehaglig. Tyvärr har jag nu ytterligare 13 års filmtittande att jämföra med, vilket är både till dess för och nackdel.

Jag ska inte hymla med att ”Gothams” första säsong har många brister. Första halvan av säsongen staplar svajigt framåt, skådisarna är mediokra och historien är totalt splittrad. Jag förstår om hardcore Batman-fans är besvikna och tycker att detta är rena tramset. Kanske är det till min fördel att jag inte läst alltför många comics, för så fort den låter sig inspireras av den där moderniserade Bröderna Grimm-andan har den sina charmiga stunder.

Ett marknadsföringsknep utan like.

Mörk himmel, gråa skuggor som rör sig över åsryggen. Akira Kurosawa skulle kunna få toppbetyg för ”De sju samurajerna” bara för att han skapade den legendariska krigsscenen där en trupp soldater rider över en kulle på väg mot slagfältet, eller för att han skrev sidolånga bakgrundshistorier om varje ledande rollfigur och gjorde ett invecklat släktträd över de 101 byborna. Detta är en episk mastodontfilm, men idag kanske bäst lämpad för cineaster.

Det får vara hur klyschigt som helst, det finns inga restriktioner. Ju pampigare desto bättre.

30 år har gått sedan kidsen i Goon Dock, Astoria, snubblade över One-Eyed Willys skattkarta, och förväntansfullt följde dess väg ut på ett fantastiskt äventyr.

För er som är mer nyfikna på den unga jämställdhetsförespråkaren kommer här lite rolig fakta lagom till hennes 25-årsdag.

Disney har flera live-action-varianter av sina animerade klassiker på gång. Vilka sagor bör de satsa på härnäst, och vilka ska man låta bli?

Fyra koketta BFFs med perfekt makeup och locktångat hår, är denna gång iklädda den lilla svarta av rätt anledning. Till låten ”Secret” får vi redan i introt se hur deras Queen Bee ligger begravd i en kista. ”Pretty Little Liars” är en udda mix av mordmysterier och högstadiedrama med skräckfilmsinslag. Den är med denna kombination ensam i sin kategori, vilket bara därför gör den intressant.

För alla er som tvivlat – hon kan le också.

Pampig och fläskig pianomusik ackompanjerat av sköra fiolstråkar, uppumpade tonårspojkar och förutsägbar klippning med många närbilder. Fast just det, det slipper vi faktiskt här. ”Döda Poeters Sällskap” är en fantastiskt vacker och inspirerande berättelse, och den klarar sig alldeles galant utan klichéartad dramamusik, häftiga trickfilmningar och utstuderade kurvor. Istället bjuds det på berörande skådespeleri, livet i det stora fångat genom ett nålsöga och hyfsat hiskliga säckpipor.

På med foliehatten för nu ska vi avslöja sanningen som Dom vill dölja.

1946, silkesskimrande foto med tuschsvarta seriealbums-skuggor. Skön, kurvig brud i högklackat och rött läppstift bankar skiten ur ryssar till toner av jazzmusik. Cool feminist möter ”L.A. Noire” i början på kalla kriget. Onding korresponderar med superskurk via en trådlös, futuristisk skrivmaskins- telegraf. Äntligen en ny Buffy, men förflyttad till Marvels universum. Introt sa KAPOW för att sedermera tona ut till ett mer lågmäld flopp.

Långt innan ironiska mustascher, T-shirts och handsnidade köksknivar, skapade den 19-åriga Helen Schiller, med Ben Stiller i regissörsstolen, ett imponerande, pricksäkert och pinsamt porträtt av Generation X. Stundvis är det så plågsamt att beskåda att jag bara vill gömma mig under filten. Inte enbart för karaktärernas överspel, utan också för att de fångat hur överdrivet, men synligt omedvetet, hårt man i 20-årsåldern jobbar för att verka cool.

Under dessa mörka tider är det lätt att längta bort. Bort från grådiset, slasket, tunga vinterjackor och gräddiga grytor. Här kommer listan på filmer som mot förmodan nog ändå mest får dig att vilja stanna hemma.

Astrid Lindgren är en mästare på att skapa emotionellt engagerande sagor med starka kvinnliga huvudkaraktärer. Filmatiseringen av denna högläsningsbok är precis lika vacker idag som när den släpptes 1984. Ronja är varje nutida hjälmförälders mardröm. Hon studsar över stup, kastar sig i älvar och rider barbacka på vildhästar. Det är befriande att se och jag börjar undra om inte dagens 10-12-åringar glömts bort bland tonåringarnas glittrande vampyrer och småbarnens Disneyprinsessor.

Vare sig du gillar storslagna krigsscener, psykedeliska fantasyäventyr, cyberpunk eller snyftiga och romantiska dramer, så finns här något för alla. Detta är japansk, tecknad film när den är som bäst.