Min generation växte upp med ”Ika i rutan”, ”Scooby-Doo” och ”Spöket Laban”. Jag önskade mig The Thing som husdjur och flätade håret likt Wednesday. Mina föräldrar stoppade mig först när jag målade blod runt nacken på mina dockor, efter att ha huggit huvudet av dem. Visst var det makabert, men liksom de flesta barn ville jag utforska det okända. Alltid i hopp om att trilla över en magisk formel eller ett märkligt vidunder. Precis som att ”Ronja Rövardotter” inspirerar till fri lek under eget ansvar öppnar ”Familjen Addams” upp en ny värld fylld av mysticism. Alla kan behöva påminnas om att livet inte är så allvarligt, och vad bättre då än att driva med det som tycks mörkt och rysligt?
Morticia, Gomez, Granny, Wednesday och Pugsley samt deras Frankensteinliknande butler anser inte själva att de är särskilt udda. De nöjesslåss med svärd, kastar knivar, leker elektriska stolen, käkar kräldjur, hånglar på kyrkogården och spränger modelltåg. Barnen är vad andra skulle anse ouppfostrade och passionen mellan föräldrarna vibrerar oförskämt hett i luften. De bor i ett gotiskt spökslott och trädgården består av en gigantisk kyrkogård. Det är inte heller så himla viktig om man är död eller levande. Färgskalan går från svart och vitt till mer svart och vitt till några få röda inslag som Morticias matchande läppstift och nagellack. I all sin absurditet är de en lycklig familj tills två grälla bedragare bankar på deras port. En av dem utger sig för att vara Gomez bror, farbror Fester, som varit försvunnen i 25 år. De illasinnade tjuvarna gör allt för att lura av familjen Addams deras enorma förmögenhet.
Handlingen är inte speciellt nervkittlande, åtminstone inte om man är vuxen, men detta charmigt, mörka spektakel får snarare jämföras med andra barnfilmer som ”Hotell Transylvanien”, ”Casper”, ”Hocus Pocus” och möjligtvis ”Dark Shadows” och ”Coraline”. Även om den sistnämnda är betydligt råare och läskigare. Trots att den har sina brister står den sig förhållandevis bra tack vare rollprestationerna från Anjelica Huston, Raul Julia, Christopher Lloyd och Christina Ricci.
Visst andas manuset och scenografin Tim Burton, man kan lätt se att han först var tilltänkt som regissör. Samma skräckromantik som ses i ”Beetlejuice”, ”Edward Scissorhands” och ”The Nightmare before Christmas” återfinns här. Den stora skillnaden är att ”Familjen Addams” riktar sig till en ännu yngre publik. Tim Burton må vinna kampen om sagoberättandets ädla form, men Barry Sonnenfeld lyckas istället väldigt väl med att skapa humor som passar mindre cineasterna. Att de påminner om varandra stilmässigt är dock självklart då två av manusförfattarna sedan gick vidare för att skriva just ovanstående filmer tillsammans med Tim Burton.
90-talet sticker verkligen ut vad det gäller gotiska skräckberättelser för barn och unga vuxna. Det är nog nyttigt att leka med barns rädslor för att avdramatisera dem, så jag hoppas på att dessa mysrysare för barn får ett uppsving igen inom en snart framtid. Är då detta en film som kommer bli kultförklarad? Troligtvis inte, då Tim Burton trots allt nallat åt sig konceptet. Men har du en unge hemma som älskar att leka mörkergömma, klä ut sig till häxa och läsa spökhistorier så är denna svarta saga ett fint komplement tillsammans med visor som ”Vi går över blodstänkta berg” och ”En irländsk ballad.” Sjung Riketi-tiketi-tin.
