Beetlejuice (1988)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Keaton i en av sin karriärs roligaste figurer. Han gör ett Groucho Marx-flåsigt, självcentrerat, odrägligt monster vid namn Betelgeuse som "hjälper" två snälla spöken att bli av med en hypertrendig New York-familj som flyttat in i spökhuset.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BEETLEJUICE

Burton goes bananas
Tim Burton har under sin drygt 30 år långa långfilmskarriär gjort sig känd som en regissör vars verk ofta är estetiskt drömska, gotiska och skruvade. Redan med "Beetlejuice" – en av hans allra tidigaste filmer – gick han ”all in” med sin säregna stil, på både gott och ont.
I den inledande scenen möter vi paret Adam (Alec Baldwin) och Barbara Maitland (Geena Davis) som har bestämt sig för att spendera sin gemensamma semester i sitt hur på landet och pyssla med lite renovering. På väg hem efter en kort sväng inne i den närmsta staden tvingas de hastigt väja för en hund mitt i vägen och kraschar rakt ner i vattnet från en bro. När de väl kommer hem till huset igen är ingenting som det brukar, och det dröjer inte längre innan Adam och Barbara inser att de inte överlevde olyckan, att de lämnat jordelivet och nu är ”spöken”.

Att vara spöke är dock inte helt lätt i det universum som Burton byggt upp här, särskilt inte när den dryga familjen Deetz flyttar in i deras hus och vill göra om det till något som liknar en torr modern konst-utställning. Något måste göras, och det fort. I ren desperation vänder sig de nyblivna spökena till den frilansande bio-exorcisten Beetlejuice (Michael Keaton) i hopp om hjälp med att skrämma bort den nya familjen. Frågan är dock vad denna excentriska och smått bisarra karaktär har i kikaren, och vilka hans egentliga intentioner är.

Som man hör redan här är ”Beetlejuice” inte direkt en film som man kan kalla för ordinär eller mainstream, utan Burton – tillsammans med manusförfattarna Michael McDowell och Warren Skaaren – tar ut svängarna på alla sätt. Tio minuter in i filmen dör huvudkaraktärerna, och då har huvudstoryn knappt börjat ta fart än. Den överdrivet idylliska värld som vi precis fått ett löst grepp om raseras direkt och byts ut mot en annan där allt vad som helst kan hända, vilket det gör.

Tillsammans med paret Maitland får vi utforska en väldigt intressant skildring av ett liv efter döden. Allt är härligt strukturerat, logiskt och effektivt, och istället för att reflektera över sin prekära och övernaturliga situation verkar karaktärerna ta det lite som det kommer, det faktum att de är döda blir aldrig någon big deal. De hittar en ”Handbook for the Recently Deceased” och går igenom de detaljerade regler som gäller i deras nya tillvaro, de träffar sin handläggare Juno (en mästerlig Sylvia Sidney) – som likt alla andra som begått självmord tvingats bli tjänsteman på ”andra sidan” – och försöker så gott de kan med att bli så bra spöken som möjligt.

Det här konceptet är ytterst lyckat och funkar bra i Burtons händer. Han går loss som ett barn som väntat på tomten i evigheter och sedan sliter upp sina julklappar som om det inte fanns någon morgondag. Ingen tid går till spillo och filmens rappa 90 minuter försvinner i ett nafs, trots att de är proppade med innehåll. Rent estetiskt drar han iväg åt alla möjliga olika håll, med allt från ett dödens väntrum – befolkat med många originella karaktärer som mött sitt slut på diverse hemska vis – till ett science fiction-doftande ökenlandskap som omringar huset, med en tillhörande enorm sandmask som glider omkring i dynerna. Allt detta är skildrat med charmiga praktiska effekter, gjorda med miniatyrer och stop motion-teknologi. Kreativiteten sprudlar.

Som nästan alltid när det gäller herr Burton blir det dock lite väl mycket av det goda stundtals. Intensiteten och tempot håller en bra bit, men när Michael Keaton dyker upp och späder på med ytterligare energi blir det fullt i bägaren, som i visa scener också rinner över. Det märks att han hade oändligt roligt i Beetejuices skor och han gör fenomenalt bra ifrån sig utifrån det material han får, men själva karaktären blir minst lika jobbig som rolig. Humorn som redan balanserat på gränsen drar över in i fars-territorium och slapsticken blir man snabbt trött på.

Som tur är dyker en mer nedtonad och finstämd Winona Ryder – i rollen som Lydia Deetz – upp just när man behöver henne och skruvar ner absurditeterna en aning. Baldwin och Davis är också bra, men när Beetlejuice bombastiskt äntrar scenen hamnar de i bakgrunden. Kombinationen av alla dessa bitar är en ojämn och smått kaotisk sådan, men när eftertexterna rullar är det ändå en känsla av nöjdhet som infinner sig. ”Beetlejuice” är ju – trots dess uppenbara brister – en rakt igenom underhållande, fartfylld och ljuvligt avvikande film.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
jankke
En av Burtons bästa. Fan vilken regissör han är! Ähm.. Var* :E
Kalis
Riktigt grym komedi av Tim Burton, nu får vi bara hoppas på att det kommer en uppföljare! 4/5
4N0R3A5
Skön komedi från en tidig-Burton. Komediklass på Keaton! Haha Castingen var suverän! Påhittig samt förtjusande pre-cgi effektmakeri. 4/5
Visa fler (14)

Veckans populära filmer

Visa fler