Om jag vräkte i mig glass och choklad, lyssnade lite mer på ”Hungry Eyes”, lärde mig ett par avancerade dansmoves, jobbade på ett reportage om hur man dumpar en kille och skaffade en walk-in closet så borde jag filmteoretiskt sett snubbla över min själsfrände.

”Riket” känns lika aktuell idag som den gjorde 1994 då den hade premiär. Speciellt i dessa tider då mindfulness letat sig in på Arbetsförmedlingens coachmöten och när EU förbjuder naturläkemedel på löpande band. Denna udda skräcksåpopera är en satir om läkarvetenskapen men även den New Age-våg som svept genom landet sedan 90-talet. När man ser den får man dock, för att citera von Trier, ta det goda med det onda.

1996 föds fåret Dolly. 2004 spenderar en tant en halv miljon kronor för att få sin favoritkatt duplicerad. Samma år går ordet ”designer baby” från att vara en science-fiction term till att tas med i Oxfords engelska ordbok. 2009 erbjuds föräldrar på en fertilitetsklinik att välja ögon-hår- och hudfärg på sina barn. 2013 tar skådespelaren Tatiana Maslany an sig rollen som klonen Sarah.

Till skillnad från magasinet Penny Dreadful som innehöll överdramatiska mysterier riktade till en ung, fattig målgrupp är skräckserien med samma namn i mångt och mycket dess raka motsats. Här väcks legendariska, gotiska litterära gestalter till liv insvepta i hårt snörda valbenskorsetter och skräddade västar.  Se industrialiseringens mardrömmar härja fritt på Londons gator och sätta skräck i dess befolkning. Detta är inte en serie för den känslige tittaren.

Är det ett flygplan? Nej, det är bara ett gigantiskt ljusklot och kolla det svänger! Men vänta, det är ju Apelsin-TV. Två agenter som jobbar för amerikanska regeringen, invånare med mediala förmågor toppat med en konspiration – X-files? Nej, detta är ju The 4400. När science fiction blir utspädd apelsinjuice.

Ingen litterär karaktär har setts fler gånger på vita duken. Hela 254 skådespelare har tagit sig an rollen. Vi verkar aldrig tröttna på den missbrukande, arroganta, violinspelande, geniale mannen med en övermänsklig förmåga att lösa mysterier och hans plumpe underhuggare. Denna gång är dock missbruket tyngre, arrogansen har delvis övergått i självförakt och Dr. John Watson är numera Dr. Joan Watson. Bättre eller sämre? Ja, mer hjärtligt, men mindre fenomenalt.

Om det är någon som kan lyckas med att placera en sci-fi serie på en lyxbordell i spa-tappning, lägga till humor, intressanta karaktärsporträtt, hoppa 10 år fram i tiden för att sedan hoppa tillbaks och sätta en tjej i huvudrollen så är det Joss Whedon. Är jag jävig i frågan? Absolut för jag är ett stort fan av nästan allt som denna man rört vid.

Denna dramaserie är så charmig att den får rosorna att blomma i förtid och trädgårdstomtarna att dansa glatt i safttanternas rabatter. Så söt att artärerna täpps igen och tårkanalerna får jobba på högvarv. Om du låter dig svepas med av ”Gilmore Girls” vassa dialog och absurda humor får du förbereda dig på timvis med mys i dess rätta bemärkelse och en hel del småätande.

Ond bråd död i rocktakt ackompanjerat av gnisslande huggtänder och morrande Cujos. Två härjade bröder i jakt på ondskans hantlangare och guds sändebud. Denna 2000-talets kultserie är en ockult odyssé och ett måste-se för alla fantasy- och skräcknördar. Splattigt, blodigt och roligt. Sökandet efter det övernaturliga har aldrig varit ösigare och färdmedlet ”Baby” aldrig hetare. Och vi vet ju alla att ”Nobody puts baby in a corner.” Det gäller även bröderna Winchester.

Lynnig, leende, ljummen, lagom, lögnaktig, lesbisk, ledsam,  och sexuell – hela 97 sexscener på 70 avsnitt. Ändå lär producenten Ilene Chaiken ha sagt att hon bara ville göra en underhållande romantisk dramaserie, att fokus inte är riktat på huvudkaraktärernas sexuella läggning. Men hur bra står den sig då i jämförelse med andra dramaserier? Sådär faktiskt. Lagom är alltid bäst, eller?

Glamorösa långklänningar, rosettdiadem och pärlprydda mobilfodral. Kan en serie med huvudkaraktärer vars smeknamn är som tagna ur en folksaga – Queen Bee, It Girl, Golden boy, Bad Boy och Lonely Boy – verkligen vara sevärd? Ja, om man liksom den hemliga och allvetande skvallerdrottning Gossip Girl, ger efter för sin mindre smickrande nyfikenhet. För visst är serien fruktansvärt stereotypisk men också otroligt förförisk. Hatkärlek när den är som bäst.