Bästa filmåret: 1986

20 Juni 2015 | 09:00

Därför var 1986 det bästa filmåret

MovieZines skribenter korar tidernas bästa filmår.

Eftersom jag kom lite sent in i matchen stod jag och vägde filmåret 1986 mot -95. Alla som känner mig vet dock att jag föredrar dansant 80-talsdisco framför seriösa män med gitarrer och därför föll det sig ganska naturligt att gå bort från grungen och mot 80-talets saxofonsolon. Förutom en rad trista uppföljare som ”Karate Kid" och "Poltergeist 2” samt filmen som förmodligen drev alla australiensare till tårar, nämligen ”Crocodile Dundee”, så bjöd 1986 på både genredefinierande krigsfilmer som ”Plutonen”, eller jag menar ”Top Gun”, och udda Cronenberg-kreationer som ”Flugan”. Men först tillbaka till min färgsprakande barndom.

Rosa ponnys och skuttande skrivbordslampor


Det är inte många som minns ”Mästerdetektiven Basil Mus”, den Disneyfierade versionen av Sherlock Holmes, men desto fler har nog kära band till ”Transformers” och ”My Little Pony” som 1986 släppte sina första långfilmer. Båda med den enkla undertiteln ”The Movie” och med bl.a. Danny Devito och Orson Welles som berättarröster. Utan dessa båda mästerverk hade subkulturen Bronies aldrig utvecklats och vi hade inte fått se Megan Fox posa framför Bumblebee. I mitten av 80-talet började helt enkelt fler kreatörer tävla om kidsens uppmärksamhet.



Förutom att Hasbro började köra sitt eget filmrace hade även japanska ”Laputa: Slottet i himlen”, ungerska ”Cat City” och danska ”Valhalla” premiär 1986. Även Steven Spielberg gav sig in i den animerade branschen och producerade ”Resan till Amerika” med Don Bluth i registolen; filmen som skulle bli först med att klå Disney på dess hemmaplan. Som om det inte vore nog gjorde utbrytarna Pixar sin första dataanimerade kortfilm som sedan skulle bli deras legendariska intro och logga – "Luxo Jr".

Trollkungen och köttätande utomjordingar


På 80-talet blev det riktigt hett med fantasy och science fiction. Tack vare succéerna ”Stjärnornas krig” och ”Jakten på den försvunna skatten” fick dessa genrer en ny boost. 1986 kom kultfilmen ”Labyrint” med David Bowie som svartsjuk trollkung och alla blev kära i Jennifer Connelly. ”Magic Dance” blev en hit (åtminstone för mig) och med det stora trollet Ludo skapade dockmästaren Jim Henson världens sötaste vidunder. I ”Big Trouble in Little China” fick vi se Kurt Russel jaga mäktiga, kinesiska trollkarlar i San Francisco, och en odödlig skotte, spelad av Christopher Lambert, svärdfajtades med ondingar i ”Highlander”. Dessutom gjordes det en tysk-italiensk filmatisering av ”Momo” – en av mina favoritböcker.



Utomjordingar kom i alla möjliga köttätande skepnader: som fluffiga igelkottar med jättegap i ”Critters”, som iglar i ”Night of the Creeps” och krukväxter i ”Little Shop of Horrors”. Dessutom hade en väldigt känd uppföljare premiär ”Aliens - Återkomsten”. Filmen som även fick den mest skeptiske tittaren att erkänna Sigourney Weaver som årtiondets coolaste sci-fi-hjältinna. Eftersom ”Aliens” blev än större succé än sin föregångare hade den mer genomslagskraft och inflytande. James Camerons karriär tog såklart också ett extra skutt framåt och till och med i Sverige tog vi oss an sci-fi-gengren. Kolla in trailern till ”Gröna gubbar från Y.R.” här:


Muterade flugor och välgjorda Stephen King-adaptioner


Efter att ha svävat iväg med ”Dune” hittade David Lynch tillbaks till sig själv med neo-noir-mysteriet ”Blue Velvet” som satte fart på Dennis Hoppers falnande karriär och fiskade upp Isabella Rossellini ur sminkträsket. Det är en film som också av många anses vara Lynchs bästa. Men även Cronenberg hittade på hyss på den här tiden. Med ”Flugan” gjorde han något så udda som en skräckromantisk rulle om en man som långsamt förvandlas till det titeln antyder. Geena Davis gör här en av sina första stora roller som motspelerska till Jeff Goldblum i titelrollen. 



Barnskådisarna Corey Feldman och River Phoenix samt tonårskillen Kiefer Sutherland spelade skiten ur dramat ”Stand By Me”, en Stephen King-filmatisering som briljerar och fint skildrar hur lätt barns oskuldsfullhet kan förstöras. Kanske kan man redan här ana 90-talets stundande allvar? 1986 gavs också den morbida biografifilmen ”Sid and Nancy” ut som visade på punkens baksida och Sean Connery övertygade som munk anno 1327 i den skitiga medeltidsdeckaren ”Rosens namn”. Rutger Hauer gjorde riktigt dålig reklam för liftare i ”Liftaren” och Oliver Stone tog i med hårdhandskarna och skapade en av de absolut bästa Vietnamkrigsfilmerna någonsin med ”Plutonen”. 

Se om Sergeant Elias dödsscen här: 


(Kul detalj – hans blodpåsar exploderade aldrig som de skulle. Man kan se sladden från detonatorn upp i armhålan och hur han ivrigt trycker på den utan att någonting händer.) 

Filmdebutanter och John Hughes


En hel drös riktigt bra skådisar tog sina första staplande steg framför kameran detta år. Christian Bale dök upp i tv-versionen av Anastasia Romanovs historia. Steve Buscemi  medverkade i musikalen “Parting Glances”. Vilket enligt omslaget är en “modern day classic”, jag har dock aldrig hört talas om den. Woody Harrelson satsade på sportfilm tillsammans med Goldie Hawn i ”Tjejen som tog hem spelet” och Winona Ryder ställde upp i en random high-school romcom titulerad ”Lucas”. Tilda Swinton gjorde en väldigt liten roll i konstnärsfilmen ”Caravaggio” och Kevin Spacey spelade en punkare som flörtade med Meryl Streep på en tunnelbana i ”I lust och nöd”.


80-talets komedimästare John Hughes var såklart i görningen även -86. “Fira med Ferris”, hans Chicago-hyllning, hade premiär. En film som liksom hans ”The Breakfast Club” hyllades av kritiker. Han släppte även ”Pretty in Pink” med Molly Ringwald samma år som, förutom det populära new-wave soundtracket, kanske är mest känd för den hiskligt fula rosa klänningen. 

Top Gun, Ray Bans och The V & V twins


Tycka vad man vill om ”Top Gun” men den kom att förändra hur Hollywood skapade film för all framtid. Även om Tony Scott regisserade var det producentteamet bakom, Jerry Bruckheimer och Don Simpson, som var pionjärerna i projektet. De kallades för The V & V twins, visual and verbal, och de låg även bakom ”Flashdance” och ”Beverly Hills Cop”. Gemensamt för dessa 80-tals klassiker är deras stjärnstatus, förlängda musiksekvenser och enkla, rättframma story. Tanken är att berättelsen ska vara så simpel att vilken idiot som helst kan förstå den. Detta skulle sedan marknadsföras med snyggt foto och Tom Cruises bländvita leende; ett färdigpaketerat försäljningskoncept. Tony Scott hade också främst jobbat med reklamfilm tidigare och var därför van vid att sälja in produkter med ett effektivt och stilfullt bildspråk. 



Även soundtracket användes som publikfrieri. ”Take My Breath Away” klättrade snabbt upp på topplistor världen över. Mycket tack vare att vissa klipp i filmen är mer som korta musikvideos än narrativa scener. Typexemplet är ”Danger Zone” när boysen flyger runt i sina F-14 Tomcats. Bomberjackan blev cool och världen introducerades till uttrycket ”wingman”. Dessutom gick Ray Ban-försäljningen upp med 40%. Antingen kan man skylla på teamet bakom ”Top Gun” eller tacka dem för mycket av det som Hollywood producerat därefter. De tog ”blockbuster”-idealet till sin perfektion och konstruerade det man kallar high concept som delvis bygger på idén att storyn ska kunna pitchas med en mening. 

Framförallt var 80-talet ett årtionde då reklamsnuttarna på VHS-rullen fortfarande var poppis för att det var det nästintill enda sättet att få reda på vilka filmer som hade premiär härnäst. Dessutom gav Huddingebolaget Wendros ut mangaklassiker som ”Starzinger” ”Superfamiljen” och ”Candy Candy.” 


Självklart har jag letat upp ett saxofonklipp som avslutning också. Det blev en fin cover på ”Take my breath away”.