Jag ska ärligt säga att det var med rätt ljumma förväntningar jag snubblade hemifrån för att se den nya ”Nakna pistolen”. I salongens skumma belysning iakttog jag noggrant publiken. Både krabater och veteraner släntrade in och när ridån särade sig var vi näst intill fulltaliga.
Jag satte popcornen i vrångstrupen av skratt redan efter ett par minuter och efter det fanns det inget stopp. Jag fick för första gången på länge uppleva det där sällsynta: en hel salong som unisont bryter ihop.
Kluckar, frustar, hickar i kör – och nej, inte åt något ironiskt eller poserande. Det var ren, obekymrad glädje. Inget publikfrieri, inget ”jag fattar referensen”-skratt utan det där genuina ”ja, det var kul, den referensen är rolig”-skratt. Mitt eget ohyggliga gnägg kunde alltså blandas in i kavalkaden utan att jag behövde skämmas.
Är vi redo att brista ut i gapflabb istället för att himla med ögonen? När skrattade du senast högt på bio utan att undra om du ”hajade rätt”?
Den där lätt cyniska fnysningen är ett arv från en generation som växt upp med ”Curb”, ”The Office” och ”Baksmällan”. Jan Gradvall krönte 1993 generation X till den ironiska, jag vill med emfas hävda att millennials, Z och alpha är en än mer ironisk grupp. Det är något jag vill lämna bakom oss och jag kan bara tala för mig själv, men vill gärna ha ett rungande “hell yeah”, när jag skanderar att vi behöver mer rolig komedi att glädjas åt!
Satir har sin charm, men jag har saknat skrattfesten som bara är… rolig. Filmen var dessutom underbart kort – under en och en halv timme – ett tecken i tiden. Långt borta är Judd Apatows tre timmar långa situationsdramer som likt en räv i fårakläder utger sig för att vara en komedi.
När ”Baksmällan” hade premiär älskade vi tragikomiken i igenkännbara missöden. Men skrattade vi verkligen högt? Med ”Joker” visade Todd Phillips sina rätta färger – han gör inte komedier, han gör tragedier.
Men nu dyker de upp igen. ”Happy Gilmore 2” har ett manus som sannolikt kläcktes när dårarna spelade basket på någon asfaltsplan i Brooklyn, men är den laugh-out-loud-rolig? Ja, bara Eminems cameo gör den hysterisk. ”Freakier Friday” hade alla chanser att bli ett haveri men landade som fjantig, pajig och nostalgisk – utan att bli en kalkon.
Det här är bred komedi för en bred publik, filmer som vet sitt syfte: att få oss att skratta. Den gemenskapen har vi länge bytt mot sneda leenden och kvävda fnysningar. Inte längre! Humor är subjektiv, ja, men jag litar inte på en kritiker som inte ens drar på smilbanden samtidigt som mannen bredvid mig skrattar så att hela raden gungar och min vaniljcola spills ut. Film är en gemensam upplevelse – och skratt väger tyngre än ord.
Jag är trött på att film ofta känns som en läxa när jag bara vill roas. Det finns en tid och plats för alla genrer, men min spaning är enkel: när jag ser komedi vill jag ha det som står på paketet – inte köpa grisen i säcken.
Celine Songs ”Materialists” är ett skolboksexempel på falsk marknadsföring. Filmen säljs in som romantisk komedi – nästan en Matthew McConaughey-doftande 00-talsromcom – och allt, från genrebeteckning till trailer och casting, pekar ditåt. I stället får vi två timmar drama utan verklighetsförankring, som varken är romantiskt eller särskilt roligt. Är det en dålig film? Kanske inte. Jag vill tro att det finns en version av ”Materialists” som fungerar, men när man väntar sig skratt och romans och får ett utdraget o-romantiskt drama som inte ens själv vet vad det är, då måste man fråga sig: gäller konsumentköplagen på falsk genrebeteckning av film?
Adam Sandler fortsätter leverera komedier utan att be om ursäkt. Han har visat dramatisk bredd i ”Punch-Drunk Love”, ”Uncut Gems” och ”The Meyerowitz Stories”. Men när han gör ”Happy Gilmore 2”, då vet vi vad vi får: skratt, nostalgiskt dravel – och konstnärlig verkshöjd i just det dravlet. Att däremot klä ut en bajskorv och kalla den “Materialists” gör inte att stanken försvinner.
Andra genrer blandar sig gärna in i komedin. Skräck, till exempel. Nya ”Weapons” är lika delar komedi och skräck och har hyllats unisont. Med Stephen King-vibbar, David Lynch-stämning och en ”Barbarian”-regissör som skapar sitt eget språk, vänder den upp och ner på genrer. Det är en film som vet vad den vill – och gör det med besked.
Men jag vill understryka min glädje över att flabbkomedin åter tagit plats i förarsätet.
Jag hoppas den banar väg för mer rolig, underhållande film som får oss att dela skratt med varandra. Den rena formen som Sacha Baron Cohen, Steve Martin, ”SNL” och ”Hey Baberiba” levererade. I en post-”Seinfeld”-värld, efter en pandemi som fått oss att sakna den gemenskap bara biografer kan ge, är det komedin som för oss närmast varandra.
Jag minns hur jag nästan skrattade ihjäl mig åt ”Step Brothers”, ”Brüno” och ”21 Jump Street”. Skrattar jag lika mycket idag? Vissa – ja. Andra – nej. Humor kan vara en färskvara, en produkt av sin tid. Men i biosalongen får skrattet alltid sin fulla kraft.
Så låt oss få tillbaka filmerna som levererar precis vad de lovar. Inte mer, inte mindre. Ge mig skratt i salongen. Ge mig flabb.
Läs också: KRÖNIKA: Jag ser om de gamla Beck-filmerna och frågar mig – vad gick snett?
Läs också: KRÖNIKA: Jag är trött på lipandet – låt Harry Potter-serien få en ärlig chans