Jag minns hur böckerna kom ut en efter en under min uppväxt. Omslagen var kittlande. Den glasögonprydda pojken med blixten i pannan – pojken som växte upp tillsammans med mig. Mamma tyckte jag var för liten för att läsa dem, men min storebror köade utanför Akademibokhandeln om nätterna för att få tag på de rykande färska utgåvorna. Han läste dem högt för mig – med andakt och jag lyssnade koncentrerat. Tillsammans lärde vi oss varenda trollformel och förflyttade oss mentalt till Hogsmeade, Godric’s Hollow och Diagongränden.
Jag är inte någon som hänger läpp över den kommande “Harry Potter”-serien från HBO. Det är en storsatsning som syftar till att erbjuda en trogen och djupgående tolkning av J.K. Rowlings sju böcker. Serien är planerad att ha premiär någon gång mellan 2026 och 2027 och kommer att sändas exklusivt på HBO Max .
Läs också: De spelar Harry Potter, Ron och Hermione i nya tv-serien – över 30 000 provfilmade
Jag älskade de där böckerna. De svenska utgåvorna hade en märklig silvrig färg som flagnade i solgasset på sommarsemestern så att de slut helt hade förtvinat. På nästan varje barndomsbild sitter jag med en orimligt tjock koloss i knät. En gång reste vi till London, och jag var – för tjugofjärde gången – halvvägs genom Den Flammande Bägaren. För att få plats i bagaget rev jag ut halva boken, ett helgerån för bokmalar, men jag var tvungen att läsa klart den. Det var ungefär där Hermione kämpar för att befria husalferna, en av många storylines som saknas i filmerna och som det finns gott om utrymme för i den kommande serien.
Remakes är inget nytt
Vi lever i en era av IP – intellectual property – där Disney gör om ”Snövit” och ”Lilo & Stitch”, och där det bara var en tidsfråga innan världens största franchise, ”Harry Potter”, fick sin reboot. Och ärligt talat? Det var på tiden.
Jag säger inte att alla remakes är bra. Men ibland – faktiskt ganska ofta – trumfar de originalet. Ta ”The Thing” (1982), där John Carpenter tog en halvdan 50-talsfilm och gjorde den till en tät, skräckinjagande klassiker. ”The Fly”, ”Casino Royale”, ”Little Women”, ”Dune” – listan på lyckade nytolkningar är lång. I tv-världen fick ”Battlestar Galactica” ett nytt liv 2004, och den versionen slog originalet med hästlängder.
Slutsatsen? Nyinspelningar kan vara djärva, relevanta och till och med bättre än sitt ursprung. Den kommande ”Harry Potter”-serien förtjänar samma chans – inte för att radera arvet, utan för att fördjupa det. Peeves är en av de roligaste rollfigurerna och han är inte ens omnämnd i filmerna. Världsmästerskapen i Quidditch är knappt alls med i filmerna och Hepzibah Smith-storylinen saknas helt. Ja, det finns otaliga saker som jag saknat i filmerna genom åren.
Filmerna har aldrig varit heliga
Jag har läst böckerna fler gånger än några andra böcker. Men filmerna? De minns jag mest för vad som hände omkring dem.
Den första såg jag med min kusin och moster, i deras vita soffa som man absolut inte fick spilla i. Min moster höll för våra ögon när Quirrell (spoiler) visade sig ha Voldemort i bakhuvudet. Jag var inte helt övertygad – filmen var mysig, men saknade bokens riktiga fantasi- och Daniel Radcliffe är en riktig usel skådis i första filmen.
”Hemligheternas kammare” såg jag hemma hos vår fastighetsskötare i deras hemmabio – utrustad med popcornmaskin och riktiga biostolar. Hon var min idol – kort blont hår, tatueringar och noll tålamod för skitsnack. Hon kallade mig visserligen David en gång. Det förlåter jag aldrig. Vi åt Hawaiipizza och jag drack vaniljcola för första gången. Efter filmen ville jag heta Tom – Tom Dolder var ju så cool. Än idag håller jag den som min favorit i serien.
Tredje filmen, ”Fången från Azkaban”, såg jag i Paris med mamma och min bror. Vi hade råkat köpa biljetter till den dubbade versionen så jag fick hela filmen återberättad av mamma. Fjärde filmen såg jag på premiären på Palladium i Göteborg, en vacker biograf som tyvärr inte finns med oss längre. Nu ville jag vara Robert Pattinson. Jag funderade seriöst på att byta namn till Cedric. Det driver mamma med mig om än idag.
Femman är sämst. Såg den hemma. Allt som var bra med boken var som bortblåst. Sexan? Trailern var otrolig – filmen mindre så. Den misslyckades med att fånga Snape-nyanserna.
Läs också: Nick Frost om Hagrid: ”Jag vill inte kopiera Robbie Coltrane”
Sjuan, del ett och två. Vi skolkade för att gå på premiären. De två filmerna är kanske de bästa av dem alla.
Så, där har ni det. En kavalkad av barndomsminnen, pizzor och filmvisningar. Men tillbaka till poängen: det är inte mer en hop med nostalgiskt ploj – det finns låg konstnärlig verkshöjd i de flesta av filmerna och de har tagit extrema friheter med att klippa bort essentiella rollfigurer och storylines.
Alla älskar Harry Potter
Det är som att gilla hamburgare, solsemester och julklappar. Joseph Campbell kunde inte ha skrivit en bättre hjälteresa om han så skrev Bibeln. Det är en perfekt ungdomsberättelse – full av magi, trauma, vänskap och mod – där hjälten besegrar ondskan och återvänder hem fundamentalt förändrad till det bättre.
J.K. Rowling har – med rätta – mött hård kritik. Hennes konservativa utspel saknar ofta empati och förståelse för vad det innebär att ha den makt hon har. Men om jag ska vara helt ärlig? Jag bryr mig inte om vad hon säger längre. Hon har lämnat ifrån sig verket. Det tillhör oss nu. Mig. Dig. Alla som växte upp med det. Berättelsen står på egna ben.
Visst, det kommer gnäll. Så fort något som detta görs höjs röster om ”woke”, kvotering, och vem som får spela vem. Har folk glömt vad en skådespelare är? Ska Cate Blanchett inte få spela Bob Dylan? Var det inte hela poängen med ”Tropic Thunder” att på ett komiskt och ironiskt vis problematisera just blackface genom att en skådespelare i filmen spelar en skådespelare som har blackface och på grund av det blir förlöjligad? Oavsett vad Jean Luc Godard säger så är Harry Potter fiktion 24 gånger per sekund. Så det så.
Saker förändras – och jag älskar det
När vi växte upp läste jag också ”Narnia” och på biblioteket hyrde vi gamla filmer som vi älskade men att säga att de är bättre än den med Tilda Swinton är bara dumheter. Bättre effekter. Bättre hantverk. Bättre berättande – något vi kan förvänta oss från en “Harry Potter”-serie.
Att HBO nu gör en ”Harry Potter”-serie som ska sträcka sig över ett decennium? Det är allt jag vill ha. En chans att verkligen utveckla universumet och rollfigurerna. Kanske får vi se mer av Hermiones kamp för husalfernas rättigheter och äntligen bekanta oss med Peeves.
Filmerna finns kvar. De rörs inte. Men jag vill följa en serie som kan växa – och växa med mig och framförallt med nya generationer – i tio år till.
Så till alla hatare och internettroll där ute: Ät upp era sorteringshattar – ”Harry Potter”-serien kommer att vara magisk.
Läs också: 14 år efter sista ”Harry Potter”-filmen: Tom Felton återvänder som Draco Malfoy!
Läs också: Nick Frost om Hagrid: ”Jag vill inte kopiera Robbie Coltrane”
Läs också: De spelar Harry Potter, Ron och Hermione i nya tv-serien – över 30 000 provfilmade
Läs också: HBO: “Harry Potter”-serien ska inte influeras av J.K. Rowlings åsikter
Läs också: John Lithgow om kritiken mot nya Harry Potter-serien: ”Varför är detta ens en faktor?”