Från foajén på biografen där jag poppar popcorn och klipper biljetter ser jag varje dag Stockholms kändaste balkonger. Beck och Grannen hade kanske sett mig också om de stått där nu och bytt anekdoter och druckit stänkare som förr.
När jag står där och blickar upp och drömmer mig bort har det slagit mig att jag egentligen inte har sett ”Beck”. Jag har tittat på filmerna när de visats på tv genom åren men varken idogt eller i ordning – och inte alls alla. Det är alltså ofantligt många.
Beck är lika svenskt som kebabpizza, Djungelvrål och ”Små grodorna”. Ett med folksjälen. Jag fick ”Mannen på taket” på DVD av mamma en födelsedag, och där sattes ribban. Bo Widerberg gjorde en svensk deckare som det fortfarande inte går att mäta sig med. Det är kanske inte rättvist att jämföra Haber‑sviten med det mästerverket, men det är svårt att låta bli att fundera över vad som hade hänt om Widerberg hade gjort femtio rullar om Beck.
”Roseanna” var den första Beckfilmen och kom redan 1967. Genom åren har det gjorts ett antal både svenska och utländska tolkningar – men det är de med Peter Haber som blivit Beck med svenska folket. Habers “Beck” har funnits i våra liv i snart tre decennier, och han har spelat in ofattbara 52 filmer i skrivande stund – ingen annan svensk filmserie kan mäta sig med en sådan siffra. Jag tippar på min lilla hatt.
Efter att ha tagit mig i stödkragen och plöjt Beck-filmerna de senaste veckorna kan jag med säkerhet säga att det blivit dags för kommissarie Martin Beck att pensionera sig.
”Beck – Den osynlige mannen” känns som en trope – en återvinning av 90-talets pusseldeckare. Allt blir väldigt förvirrat och spretigt och slutar antiklimaktiskt och abrupt, utan att man känner någonting.
Vad hände med de vassa replikerna och de härliga dialogerna? Jag förstår att man vill fasa ut Beck och låta manteln vandra vidare men är det verkligen något vi vill se? Det fanns en amorf stämning i filmerna förr, atmosfären var laddad och det fanns ett löfte om att allt stod på spel. Filmerna är idag ett tidsdokument om en verklighet som har passerat, precis som Bond‑filmerna. Modet, musiken och bilarna är intakta i Beckuniversum. De saknar kanske konstnärlig verkshöjd i en del människors ögon men jag måste säga att även om de inte överväldigar rent spänningsmässigt är de vid det här laget rent ut sagt folkbildande på samma sätt som Astrid Lindgren.
Jag har inget intresse av att dra ära och heder av Beck – man kan inte annat än applådera en svit som har varat i snart trettio år – men snälla rara, lägg ner serien nu medan det fortfarande finns heder kvar.
En sak hade varit om vi fått följa en äldre Martin Beck som, likt Miss Marple, löser mord för att han inte kan låta bli att sniffa sig till en död kropp och vi vet ju att Beck in i sitt innersta är polis och inte låter privatlivet ta plats alls. Men den väg man har valt – att låta Beck spela morfar – gör att filmerna stöps i en Beckvärld som vi lärt känna men som blir allt mer anonym.
Om Beck inte dog med Gunvald Larsson så gjorde han det definitivt med Grannen och Ingvar Hirdvall, vila i frid.
Läs också: KRÖNIKA: Streamingjättarna vs biografägarna – vem som än vinner, förlorar vi
Läs också: KRÖNIKA: Jag är trött på lipandet – låt Harry Potter-serien få en ärlig chans