#SFF12 – Till filmens styrkor hör riktigt duktiga unga skådespelare, fenomenala barn, och ett foto som inte värjer för krigets grymheter.

För näst sista gången den här säsongen (och sista direkt till video – ”Kodnamn Lisa” går upp på biograferna i februari 2013) ser Johan Falk ta hand om Göteborgs skummaste klientel, och det är faktiskt lite synd. För med de senaste installationerna, denna inkluderad, känns det som om man har kommit upp i ett skönt tempo.

#SFF12 – En direkt men fristående uppföljare till 2011 års ”Outrage”, även den visad på Stockholm filmfestival, här med en polisman från förr som nu sätter en plan i verket att spela ut kriminella klaner mot varandra. Som en del i ledet ser han till att gangstern Otomo släpps ur det fängelse han hamnade i sist. Med andra ord, Takeshi Kitano är tillbaka.

#SFF12 – Även bland filmfestivalens övriga annorlunda utbud sticker ”Tabu” ut, för all del med det berättartekniska upplägget men framför allt med en poetisk estetik som känns hämtad från stumfilmens tidevarv.

Jag hade mina farhågor. Anders Nilsson visade genom de två föregående filmerna i serien, ”De 107 patrioterna” och ”Alla råns moder”, att han med alla önskvärd tydlighet är bäst lämpad att styra skutan som är ”Johan Falk”. Så kan manusförfattare Viking Johansson (han imponerade ju inte nämnvärt med ”Spelets regler”) och regissör Richard Holm hålla det inslagna tempot uppe? Svaret kommer överraska er! Eller inte, speciellt när jag redan nu avslöjar att det doftar positivt.

William Friedkins namn har väl inte haft någon större bärkraft på ganska många år nu, inte sedan ”French Connection” och ”Exorcisten” under sjuttiotalets första halva. Jag säger inte att ”Killer Joe” är filmen som kommer förändra allt men den ligger bra till för positivt surr.

Med ”Alla råns moder” är Anders Nilsson för andra gången i rad tillbaka som regissör (innan han lämnar ifrån sig tyglarna igen) för sin skapelse. För andra gången i rad visar han var det proverbiala skåpet ska stå.

Jag kan vara ganska äckelmagad av mig, främst när det gäller vissa… kroppsliga avyttringar. Som spyor. Trots det fanns det en scen i ”Piranha 3D” där en sådan syntes tydligt, som jag inte hade några problem med tack vare en kontext av fungerande fånighet. ”Piranha 3DD” har en motsvarande scen involverande en spya men kommer inte undan lika lätt. Kommer faktiskt inte undan alls.

Nu när Anders Nilsson, mannen bakom karaktärerna, är tillbaka på kommandobryggan, känns det ganska tydligt att han är bäst lämpad att ta hand om Johan Falk. Eller klarar han kanske svensk action bättre än många andra, för ”De 107 patrioterna” är en av de bättre Falk-filmerna på länge.

På papperet en god tanke. En bra idé. Men ”The Cold Light of Day” klarar inte av att hålla det löfte som jag ändå tyckte att den lovande ända fram till, och inklusive, trailern. Emellanåt underhållande, i slutändan är det ändå med för många brister.




Polismannen Johan Falk började sin fiktiva karriär 1999 med ”Noll tolerans”, och fortsatte jaga buset genom ytterligare två filmer och ett Europa innan han återvände till Göteborg för sex nya historier kretsande kring insatsstyrkan GSI.

Polisman Johan Falk och gruppen för särskilda insatser är tillbaka i hetluften, med sex nya filmer (fem direkt till video och den avslutande på bio). Det är en återkomst som inleds starkt men tyvärr tappar farten efter ett tag.

Det första jag tänker på är Kevin Smith och Warren Zevon. Zevon är en av mina favoritartister och Kevin Smiths nästa (enligt egen utsago sista) film är ”Hit Somebody! (The Hockey Song)”, som baseras på en av Zevons låtar. Det andra jag tänker är att ”Goon” måste ha gjort Smith, precis som mig men av andra orsaker, ganska besviken.

När den här ingressen skulle formuleras ville jag använda ett svenskt ord för ”expendable” men kunde inte komma på något, så jag vände mig till en översättningstjänst. Ett av alternativen som lades fram var överflödig. Ganska lustigt, för det passar hyfsat in på vad jag känner för ”Expendables 2”.

Regissören Yimou Zhang skyggar inte för hemskheter. Han undviker att trycka våra näsor i våldet, ”The Flowers of War” är trots allt ett drama och inte en splatterfilm. Och det är ett drama, ett välgjort och rakt igenom välspelat sådant.

De dyker upp ibland, de där små indiefilmerna med låg budget och högt löfte, som inte lyckas hålla måttet hela vägen, och under de första minuterna trodde jag ”ATM” skulle vara en sådan. Resten av filmen, kombinerat med ett par bitmärken på mina naglar, visade hur fel jag hade.

Paul Rudd. Jag älskar Paul Rudd. Och jag är även väldigt förtjust i Jennifer Aniston, en absolut underskattad skådespelare. Men man kommer inte långt med två bra skådespelare i huvudrollerna, om idéerna saknas, och goda idéer är något ”Wanderlust” har ganska ont om.