En kvinna försvinner efter ett gräl med sin make, och deras dotter vill anmäla henne saknad innan polisen kan göra någonting åt det. Det är den upptakten till Wallanders senaste fall, ett fall som faktiskt visar upp viss potential att bli en bra historia, speciellt som den läggs upp parallellt med Kurts egna problem. Men det räcker inte långt, inte den här gången heller, för produktionen fortsätter lida av samma fel och brister som i tidigare filmer.

Den här versionen av Kurt Wallander, med Krister Henriksson i stora rollen, är nu inne på tredje omgången filmer, och har hela vägen överlag hållit en högre kvalitet än de flesta andra svenska deckarserier som tillåts rulla på i TV-film efter TV-film.

Ja, vad fan säger man? RZA, amerikansk hipphoppare av någon slags rang, har (med lite hjälp av Eli ”Hostel” Roth) snickrat ihop en kampsportsrulle som i ärlighetens namn inte är helt usel. I ”The Man with the Iron Fists” finns till och med tendenser på vad som skulle kunna bli riktigt underhållande. Nästan bra. Tyvärr är det bara tendenser, då hela hantverket snabbt går vilse i en onödigt rörig skog.

När det går bra för en ung pakistanier i New York, när han följer och lever den amerikanska drömmen, och årtalet på vita duken visar 2001, då vrider det sig lite i magen. Då vet man att det inte kommer gå bra länge till. Att det lätt kan leda till något ont.

Josephine Bornebusch, som slog igenom i ”Rederiet” för ett gäng år sedan, gör här (åtminstone enligt officiella uppgifter) sin första dramatiska huvudroll som Tuva, en ensamstående mamma vars oväntade upptäckt om sitt ursprung leder till en inte hundra procent lyckad men stundom obehaglig resa mot det förflutna.

John M. Chu ger oss några riktigt snygga actionscener, klart godkända slagsmål, stora explosioner och en historia som följer på, inte glömmer bort, första filmen. Men, ni vet, det räcker inte.

Clint Eastwood, denna gigant bland giganter. ”Gran Torino” skulle vara hans sista film som skådespelare men något, låt vara historien eller mångårigt samarbete med regissören Robert Lorenz, drog honom tillbaka. På ont och gott. För å ena sidan ”Trouble with the Curve” är en sämre film än ”Gran Torino”, men å den andra sidan är den här filmen en effektiv uppvisning i förbaskat bra skådespeleri.

Nyinspelningar. Jag har principiellt ingenting emot dem men tycker en sak är synd, att de för sällan görs där det vore kanske nyttigast. Det vill säga för att göra bra film där man misslyckades första gången. ”Red Dawn” är, om än inte en fullträff, så ändå ett sällsynt exempel på där det fått gå åt rätt håll.

Martin Beck. Det är parallellen som dyker upp i mitt huvud redan inom en kvart eller så. Och då är det inte den klassiska karaktären jag tänker på, utan versionen från de nyare filmerna, han som spelas av Peter Haber. Det är ingen positiv parallell.

Graham Chapman är död. Detta bör inte komma som någon större överraskning, då han varit det i många år. Innan han blev begraven, gissningsvis innan han ens dog, skrev Chapman sin självbiografi, enligt utsago utan att använda sig av alltför många sanningar.

#GIFF13 – Att koncentrera sig på realism i en thriller är inte alltid den bästa av idéer, verkligheten har en förmåga att kunna vara rätt tråkig i längden, men med några få undantag ror ”A Hijacking” iland den båten.

#GIFF13 – Pinochets Chile. Det var väl här någonstans det började ta slut, en del av historien jag var helt omedveten om. Svarta luckor är sällan kul men som tur är ger ”No” mig en alldeles utmärkt lektion.

#GIFF13 – Älskade Peter Greenaway. Med filmer som ”Pillow Book” fann han vägen till mitt hjärta och sviker mig inte så nu heller. ”Goltzius and the Pelican Company är ett, lätt uttryckt, intressant verk.

#GIFF13 – Island, alltså. Detta underskattade filmland. Jag är själv inte alltför bevandrad i dess cineastiska flora men tenderar blir glad när de vandrar min väg. Senast var för två, tre, år sedan med thrillern ”Reykjavik – Rotterdam”, nu gäller det ”Djupet”. Som har en likvärdig nagelbitarfaktor. Minst.

#GIFF13 – Debutfilmer med idel gröna namn i rollistan, det lovar sällan gott. Så brukade det åtminstone kännas. Men jag tycker det verkar bli allt vanligare att folk utan erfarenhet visar en oväntad styrka. ”Din barndom ska aldrig dö” är mitt senast sedda exempel.

#GIFF13 – Det finns två typer av svenska filmer som gett vår filmindustri oförtjänt dåligt rykte bland folk och fä i och runt min generation. Det ena är massproducerade deckare på TV-budget, det andra är arvet efter Ingmar Bergman. ”Förtroligheten” gör sig skyldig till det sistnämnda.

Denna Nicolas Cage, den här som går direkt till video, är i ett släkte helt av eget slag. Aldrig lysande men ibland hygglig underhållning, ibland ren skit. Även om ”Stolen” tillhör första avdelningen, och det gör den, är det en välfylld minuskolumn jag ser framför mig.