Jag läste på om ”Act of Valor” och upptäckte det här, att det är en spelfilm om amerikanska flottans specialförband Navy SEAL som är gjord med stöd av Navy SEAL och använder riktiga, aktiva, Navy SEALs som skådespelare. Om det är till mer hjälp än stjälp för den slutliga produktionen? Inte om det är en effektiv spelfilm du vill ha.

Jag älskar underliga nätter. Utekvällar som tar en till ställen man inte planerat för, som ger möten med alla typer av människor, kantat med händelser som knappt går att förklara. Jag älskar filmer som beskriver dessa kvällar. Eller åtminstone i teorin, för jag älskar inte ”The Sitter”.

Jag minns mitt första möte med Ghost Rider. Svenska tidningen Mega Marvel, någon gång på nittiotalet, introduktionen av en ny karaktär, Danny Ketch, som skulle bära den eldfängda fanan vidare efter Johnny Blaze. Mitt tonåriga jag blev såld direkt. Vilken cool karaktär. Ska det vara så svårt att göra en riktigt bra, enkel men hård och mörk, rulle baserad på honom? Tydligen. Nuförtiden är Blaze tillbaka som Ghost Rider i serietidningarnas värld, och det är samme man som syns i filmerna, fast jag tror inte det är hans fel.

Klart jag känner till Bob Marley. Har förstås lyssnat på de mest välkända låtarna. Men inte mycket mer än så, och jag har haft endast en ytlig kunskap om mannen själv. Dokumentären som bär hans efternamn ser till att ändra på det.

Spanjorerna är duktiga på att göra skräck, på att göra spökhistorier, några av mina favoriter har sitt ursprung i deras händer. Som ”Barnhemmet”, ”Vem kan döda ett barn?” eller ”The Devils Backbone”. Men det finns alltid, alltid, undantag och även om inte ”Intruders” någonsin blir ett katastrofalt exempel finner jag få anledningar att hylla den.

Det dröjer inte länge innan jag minns en annan tid. Jag minns den uppsjö av av actionthrillers med låg budget som kom i kölvattnet av ”Reservoir Dogs” och ”Pulp Fiction”, som marknadsfördes med Quentin Tarantinos namn trots att Tarantino inte hade minsta lilla fis med dem att göra. För de var i hans stil. De gick aldrig upp på bio, inte här i Sverige. Och jag gillade många av dem, så jämförelsen är nödvändigtvis inte en dålig sak.

En fiktiv karaktärs öde skildras mot en kuliss av verkliga händelser. Det är ett grepp jag gillar, ett grepp som ger trovärdighet åt den spännande historia som verkligheten gömmer. Det är bara synd att skaparna av ”Rampart” inte har lyckats plocka fram den.

Min första tanke är hur jävla bra de har fångat sjuttiotalskänslan, och det är någonting som känns väldigt HBO.

Det är när man ser den här ensemblen i en film av en regissör i den här kalibern, när den går direkt till DVD, då vet man att någonting inte står helt hundra procent rätt till. Ett långt tag verkar det som om jag har fel, sedan går den känslan över.

Det finns tillfällen då man önskar filmmakare hade hållit tillbaka lite. Inte försökt göra sitt verk till mer än vad det är. Eller borde vara. Då en avskalad version av filmen hade passat bättre. Nej, här kommer ingen snygg vändning på recensionen, ”Transit” är verkligen en sådan film.

Dikt och verklighet, och hur de överträffar varandra. Med James Bond skapade Ian Fleming en av diktens mer seglivade karaktärer men han levde också en verklighet värd att skildras som fiktion. Bra fiktion? Hyfsad.

Biografier är en knepiga projekt. Man vill väl ha någon slags respekt för verklighetens personer och händelser (vilket man naturligtvis måste ha), samtidigt som man behöver ta sig fiktionens friheter för att dramaturgin ska fundera. Det är en knepig balans att hålla och ”Machine Gun Preacher” lyckas bara delvis.

Att vända begränsningar till sin fördel är ”Another Earth” ett utmärkt exempel på. Med liten budget, utan möjligheter att sväva ut i miljöer och scenografi, svävar man istället ut med historia och budskap. Utbytet är lyckat.

Det är inte helt lätt att diskutera ”Get the Gringo” utan att röra vid Mel Gibsons eskapader och kontroverser, speciellt när han nu är inblandad i manuset. Men jag ska försöka undvika det utöver denna blygsamma inledning, ty filmen förtjänar faktiskt bättre än att försvinna i dimman av verklighetens drama.

När Nicolas Cage går direkt till video betyder är det oftast en signal att hålla sig undan. Ibland, någon sällsynt gång ibland, kan det ändå visa sig finnas någonting riktigt underhållande och sevärt bakom omslaget. ”Seeking Justice” är nästan ett exempel på det sistnämnda. Men bara nästan.

Om man är intresserad av film är det svårt att inte ha hört talas om ”The Avengers”, och i ärlighetens namn var mina förväntningar, efter allt jag hört, knappast höga. Men ändå hoppas man att de dåliga vibbarna ska vara falska, att det bara är pretentioner som ställer till det, att filmen ändå ska leverera en mer än godkänd underhållning. Ibland händer det. ”The Avengers” är inte ibland.

Att ett filmbolag vägrar pressvisningar är vanligtvis ett hyfsat (läs: väldigt) dåligt tecken, man förväntar sig knappast några alltför vänliga ord. Antingen är min smak inte alls i linje med den stora allmänheten, eller så var mina förväntningar fruktansvärt låga, för nej, så jäkla dålig tycker jag inte den var.