RECENSION. Efter att ha följt den välmenande men klumpige lille björnens äventyr i London i de första två filmerna, är det nu dags att gå tillbaka till Paddingtons rötter och resa till mörkaste Peru. Myskänslan och det välmenande budskapet funkar fint tredje gången om, men hade mått bra av lite mer humor.

Dags att blicka framåt för att se vad 2025 har att erbjuda i filmväg. Givetvis hämtar filmskaparna ofta inspiration i litteraturens värld till sina kommande projekt, och här listar vi tio filmatiseringar att se fram emot.

RECENSION. Den oortodoxe LA-snuten Big Nick är tillbaka, och det är mästertjuven Donnie med. Den här gången gäller det massor av diamanter och en utstuderad kupp, men tyvärr är berättelsen så onödigt trasslig och full av luckor, medan karaktärerna är så oerhört platta, att inte ens en intrikat heist blir intressant.

RECENSION. Den ursprunglige lejonkungen Mufasa har fått en egen film, där vi får veta allt om hans uppväxt och den resa som ledde honom till att bli kung. Trots vackra animationer och stora ambitioner från Oscarsvinnande regissören Barry Jenkins blir filmen dock aldrig mer än okej.

RECENSION. Camilla Läckbergs bebishjälte flyger äntligen in på bioduken, och kommer göra lika stor succé där som han tidigare har gjort i bokhandeln. Med ett välarbetat manus och duktiga röstskådespelare blir filmen om Super-Charlie precis lagom bra för att passa hela familjen.

RECENSION. Jönssonligan är tillbaka, tajmade och klara in i minsta detalj. Och även om det inte är den ursprungliga rollbesättningen längre så sitter känslan av Jönssonligan som en smäck. Eller som en basker, snarare.

Är “Die hard” en riktig julfilm eller inte? Många är tveksamma, men sin våldsamma inramning till trots har filmen alla ingredienser som behövs för att skapa perfekt julstämning. Här listar vi 10 skäl till varför det är den mysigaste julfilmen av alla!

Ho ho ho, nu står december för dörren och vad passar väl då bättre än lättsmälta julfilmer, kryddade med saffran och romantik? Netflix har hittills bjudit på fem nya titlar inom genren, som vi här kommer ranka efter cheesiness-nivå. Må den bästa julosten vinna!

Nya äventyr väntar vägfinnaren Vaiana när vi återvänder till Polynesien efter många års väntan. Den här gången handlar det om att finna andra folkslag och bryta en förbannelse, vilket ger en förutsägbar men lagom underhållande film.

RECENSION. När pensionären Thelma utsätts för ett telefonbedrägeri får hon nog av att betraktas som en skröplig gammal gumma, och bestämmer sig för att spåra upp bedragarna själv. June Squibb i sitt livs roll är actionhjältinnan du inte visste att du behövde i ditt liv, i höstens charmigaste komedi.

Hösten 1994 kom “Yrrol” – en ovanlig och roande film i sketchformat. 30 år senare finns det fortfarande gott om delar som är lika kul då som nu, men utöver dem har tidens tand inte varit nådig mot somliga sketcher.

RECENSION. Efter över 20 års väntan är vi tillbaka på Colosseum, när Ridley Scotts efterlängtade uppföljare till “Gladiator” svärdssvingar sig in på biograferna. Med storslagenhet, intrikata intriger, utmärkt skådespeleri och snygga slagsmål har den långa väntan inte varit förgäves.

RECENSION. Hyllade författaren Colson Whiteheads bok har blivit en Oscarstippad spelfilm. Även om grundmaterialet om våld mot unga, institutionaliserade svarta män är både intressant och viktigt, så går det förlorat på bekostnad av ett envist användande av POV genom hela filmen.

RECENSION. När två fromma mormoner dyker upp hos en vänlig, äldre herre har de ingen aning om vilken ondska som väntar dem i hans hus. Den senaste slow burn-skräckisen från A24 bjuder på djupa religiösa tankar, och Hugh Grants bästa rolltolkning hittills.

RECENSION. Sally Bauer vill bara simma, långt och ofta, men att vara kvinna på 30-talet med såna ambitioner är inte det lättaste. Historien om en internationellt känd långdistanssimmare har gott om spännande skeenden, men tappar fart på grund av bristande fördjupning.

RECENSION. Några djur söker efter trygghet i en värld efter att en okänd katastrof drabbat den. En ordlös och uppfriskande animationsstil med ett relevant och intressant tema, men det räcker dock inte hela vägen in i hjärtat.

RECENSION. En tickande, tät psykologisk stämning i Norges Oscarskandidat lämnar ingen oberörd. Halfdan Ullmann Tøndels långfilmsdebut imponerar och fängslar i ett starkt drama om gränser och känslor, där surrealism paras med den hårda verkligheten kring övergrepp mellan barn.