Disneys senaste spelfilm, som återberättar bröderna Grimms klassiska saga, har figurerat på negativa sätt i pressen sedan lång tid tillbaka. Den har anklagats för att vara woke, för att inte rollbesätta kortväxta skådespelare, den försenades ett helt år på grund av strejken 2023, och folk hatade den första trailern.
Rachel Zegler, som spelar Snövit, fick kritik för att hon är av colombianskt ursprung och därför inte passade in i mallen av en prinsessa med “hy vit som snö” som sagan dikterar, medan Gal Gadot, som är från Israel, också fick kritik för sin härkomst när Gazakriget briserade. För att summera saken så har den här filmen kämpat i motvind de senaste tre åren. Men nu är den här, och frågan om det var värt det, trots allt?
Den klassiska sagan är välbekant: Snövit är den vackra unga prinsessan med en svartsjuk styvmor som regerar kungariket. Besatt av att vara vackrast beordrar drottningen att Snövit ska dödas, men hon undflyr sitt öde och råkar på sju kortväxta män i en stuga i skogen. När drottningen får veta att Snövit lever förvandlar hon sig till en gammal gumma som lurar prinsessan att äta en bit av ett förgiftat äpple, vilket dödar henne. Den livlösa Snövit räddas av en ung prins som blir så betagen av hennes skönhet att hans kyss väcker henne till liv igen, och så lever de lyckliga i alla sina dagar.
Med dagens mått mätt är det här en storyline som är både konstig och problematisk; hur utseendefixerad kan man egentligen vara? Och vad är det för kille som kysser främmande kvinnolik hur som helst? Lyckligtvis har man tänkt till för att kringgå en del av de plot holes som finns i sagan, och därför fått fram en betydligt mer funktionell (och samtyckesfylld) historia som lyfter berättelsen avsevärt.
Därmed inte sagt att allt är toppen. Gal Gadot i rollen som drottningen gör en klichéartad tolkning av en ondskefull härskarinna, utan några som helst förlåtande drag. Det gör att hon är ganska tråkig, eftersom allt hon gör är att vara elak och härsklysten, utan att vi egentligen vet varför.
De CGI-animerade små männen är inte helt lyckade heller. Animationen ser ut som ett oavslutat krig mellan en sida som vill ha realistiska, mänskliga ansikten och en sida som vill ha något magiskt och overkligt. Resultatet är ett mishmash av människoliknande figurer med alldeles för stora huvuden.
Det finns ändå några ljusglimtar i den halvdana fantasivärlden, och det är dels musiken. I uppdateringen av sagan ingick även sångerna, där man smart nog behållit de mest välkända tongångarna och byggt ut dem.
Men den största behållningen är Snövit själv, Rachel Zegler. Hennes belackare borde känna sig skamsna över sin kritik, för hon levererar verkligen en fin tolkning av denna välkända sagoprinsessa. Faktum är att utan Zegler i titelrollen hade det här blivit ett totalt magplask. Resultatet blev nu istället klart godkänt, trots alla skavanker, om man tar det för vad det är.
För självklart är det här främst en film för barn, och inte vuxna. Färgerna sprakar, de animerade skogsdjuren är overkligt gulliga, den elaka drottningen är hemsk, mörk och bländande, och Snövit är godheten själv.
Vi slipper också se Snövit passivt bli räddad av den arketypiska sagoprinsen. Hon tillåts istället få göra en egen resa där hon lär sig vem hon verkligen är, och vad hon tror på. Låter det bekant så är det för att det generellt sett är moralen i de flesta barnfilmer. Men även om det i sig kan kännas tjatigt så är det ett budskap som barn i allmänhet verkligen behöver kunna ta till sig. Därför känns det varken tråkigt eller fel att även Snövit fått sig en uppfräschning i både story och budskap. Samtidens prinsessa reder sig själv, helt enkelt.