”Hur känns det att dö?” är en fråga som är svår att besvara för alla, utom för Mickey Barnes (Robert Pattinson). Hans jobbtitel är nämligen Utbytbar, vilket rent krasst betyder att han ska dö för vetenskapens skull. Om och om igen. Allt för att andra, viktigare människor ska slippa offras.
Mickey är en av många tusen människor som valts ut till ett påkostat rymdprojekt, drivet av den djupt religiöse men misslyckade politikern Kenneth Marshall och dennes kontrollerande fru Ylfa (Toni Collette). Klimatet på jorden är allt annat än behagligt, därför ska man kolonisera den istäckta planeten Nifelheim. Marshalls plan är att skapa en utopisk men naturlig värld med perfekta människor, där alla delar samma tro och samma livsåskådning.
Men en Utbytbar som Mickey är knappast en del av en sådan framtid, eftersom hans återuppståndelser kommer av en avancerad slags skrivare, som helt enkelt skriver ut nya exemplar av samma människa – komplett med hackande och åkande fram och tillbaka likt ett papper. Knappast naturligt eller önskvärt i en värld fylld med “perfekta” människor. Han är dock nödvändig för att expeditionens forskare ska kunna utveckla vaccin, lära sig om olika faror, och veta mer om hur människokroppen reagerar på allt de kan möta i sin nya värld.
Så Mickey dör, och dör, och dör. Tills en dag då han överlever istället, men en ny upplaga av honom skrivs ändå ut och allt ställs på sin spets.
2019 sopade regissören och manusförfattaren Bong Joon Ho mattan med hela världen med sin förra film, “Parasit”, som även fick fyra Oscars – bland annat för Bästa film. Sedan dess har vi tålmodigt väntat på hans nästa film, och inte helt förvånande återvänder Bong till den typ av surrealistisk sci-fi värld han tidigare vistats i med “Okja” (2017) och “Snowpiercer” (2013).
Med hans omisskännliga blandning av dystopi och humor får vi uppleva en potentiell framtid, där mänskligheten slutligen lyckats förstöra vår egen planet och därför måste söka upp nya platser att leva på.
Men bara för att teknologin i denna fiktiva framtid är mer avancerad än vad vi har tillgång till idag betyder inte det att rådande problem år 2025 är fixade lagom till 2054, då resan till Nifelheim sker.
Expeditionens pompösa ledare Marshall gestaltas föredömligt väl av Mark Ruffalo i onaturligt jämna löständer och fönad frisyr, och påminner inte så lite om en viss skrävlande världsledare idag. Att en del av hans anhängare till och med bär röda kepsar blir närmast övertydligt, men varför inte driva hem en viktig poäng riktigt ordentligt? Lägg sedan till Marshalls värderingar om kärnfamiljer, naturlighet och en perfekt koloni så närmar vi oss onekligen andra världskrigets nazistiska tankebanor om en överlägsen ras.
Självklart är inte planeten de ämnar överta helt i avsaknad av liv, vilket ytterligare komplicerar koloniseringsplanerna. Paret Marshall är garanterat medvetet beskrivna som överdrivna i sin makthunger och dårskap, men ibland slår det över lite grann. Både Ruffalo och Collette är utmärkta i sina roller, men filmen hade mått bra av en smula återhållsamhet när det gäller dem.
Visst är humorn svart och rå, vilket ger en krass men skarp ton. Men det övergripande budskapet om mänskligheten och var vi är på väg i vår egen värld riskerar att svaja iväg på bekostnad av allt för skruvade figurer.
Robert Pattinson i titelrollen är som klippt och skuren för den mångbottnade men misslyckade småskojaren Mickey, som bokstavligt talat ger sitt liv för att slippa dö på jorden. Han levererar konsekvent många lager till sin komplicerade karaktär, och medför en välbehövlig blandning av galenskap, skit i hörnen och osäkerhet som sammantaget ger Mickey den autenticitet han verkligen behöver för att hålla ihop intrigen.
Genom sina reinkarneringar lär han sig vikten av medmänsklighet bättre än någon av de andra kolonisatörerna. ”Från och med nu måste du vänja dig vid att dö”, får Mickey höra, vilket ändå är den mest extrema varianten av att ta en kula för laget.
Bong Joon Hos senaste alster visar att han absolut har mer att komma med även efter sin karriärs hittills största stund med “Parasit”. Det är lika delar underhållande, dystopiskt skrämmande och visuellt stimulerande att dyka in i framtidens vansinne tillsammans med honom.