George Clooney är skådespelaren alla älskar att älska, men även han har sin beskärda del av dåliga rullar under bältet. Vi listar fem av de sämsta filmerna han medverkar i (varav flera kan vara roliga att se ändå).

RECENSION. Ali Abbasis senaste film följer Donald Trumps väg från en relativt blygsam början, till hans storhetsperiod under 80-talet. Syftet är att få veta hur han kom att bli den han är idag, men när ytan tar all plats från känslolivet blir slutresultatet lika platt som den offentliga bild vi är vana att få se.

RECENSION. Norges mest hatade man, Vidkun Quisling, mötte döden 1945. Innan dess hade han genomfört en statskupp och deporterat norska judar till koncentrationsläger. Men själv ansåg han inte att han gjort något fel. Norges uppgörelse med sitt förflutna är lågmält och mångbottnat, men saknar udd.

RECENSION. Grannlandet som redan visat vad de går för när det gäller politiska thrillers har lyckats igen. Danska “I maktens skuggor” är en tonsäker och mångbottnad film, som är oerhört relevant och öppnar för viktiga diskussioner.

RECENSION. När en ändlös fest på en ultralyxig, miljardärsägd ö börjar visa sina skitiga skarvar är det svårt att veta vad som är verklighet och vad som är en drogutlöst dimma. Zoë Kravitz regidebut imponerar stort med sin skickligt manövrerade spänning, men lättkränkta män kan anse sig varnade: den här feministiska våldsfesten är nog inget för er.

RECENSION. När xenomorpherna återvänder för att ta över mänskligheten ännu en gång är det upp till en grupp ungdomar och en halvtrasig android att stoppa dem. I takt med att hotet från utomjordingarna växer ökar också filmens tempo till maxgränsen, vilket slutligen gör att hela berättelsen snubblar över sig själv.

RECENSION. När en desperat pappa försöker hjälpa sin autistiske son genom att ta honom bort från hemmiljön, får han kämpa mot såväl sin exfru, sin egen pappa, och hela systemet. Resultatet är ett känslosamt men spretigt familjedrama.

Att recensera en familjefilm från sitt eget, vuxna perspektiv är en sak, men vad tycker egentligen den tänkta publiken om sommarens stora animerade film? För att besvara den frågan tog jag med mig min snart sexåriga dotter för att se “Insidan ut 2”.

När ett PR-geni tar sig an NASA för att få fram mer pengar till det haltande Apollo-projektet skakas hela organisationen om, och det amerikanska levnadssättet förändras. “Fly me to the moon” är en kul twist på månlandningen, fylld med rappa repliker och en underhållande kamp mot klockan.

RECENSION. Axel Foley är tillbaka. Prick 40 år efter den första filmen är det dags för den gatusmarta Detroitstnuten att ta sig tillbaka till lyxens hemvist i Los Angeles finaste kvarter: Beverly Hills. Blir det lika underhållande med en rappkäftad 60-årig Foley idag? Nej, men det är ändå en mycket värdig uppföljare.

RECENSION. Del fyra av “Dumma Mej”-franchisen ställer familjen Grus liv på ända, när de tvingas fly till en ny ort, med nya identiteter. Men trots att handlingen är innovativ är skämten inte tillräckliga för att lyfta filmen över medelnivå.

RECENSION. När Kevin Costner återvänder till westerngenren hanterar han skickligt en myriad skeenden i inbördeskrigets skugga. Med ett digert persongalleri och ett ständigt framåtdriv är speltiden på tre timmar och en minut aldrig tråkig; det är sprängfyllt med känslor, action, politik och motsättningar.

RECENSION. Nio år har gått sedan vi sist fick besöka Jennys huvud och stifta bekantskap med de känslor som styrde en då elvaårig tjej. I uppföljaren har Jenny hunnit fylla 13, och med det kommer den fruktade puberteten. Disney och Pixar navigerar med värme vikten av att alltid vara sig själv, även om intrigen ger ett eko av den första filmen.

RECENSION. När filmstjärnan försvinner blir det upp till stuntmannen att rädda produktionen i en avdammad 80-talsserie som får nytt liv på bioduken. Ryan Gosling tar tonvis med stryk och vi bjuds på massor av fantastiska stunts, men kärleken uteblir dessvärre.

RECENSION. En jakthelg i skogen mellan vänner och kollegor blir alltmer surrealistisk när varken skogen eller människorna beter sig som de borde. Sarah Gyllenstiernas utmärkta långfilmsdebut har en nervig tyngd och känns obehaglig in i märgen från början till slut.

RECENSION. Drakkrigaren Po är tillbaka för en fjärde film med kung fu, one-liners och humor. Handlingen är dock förutsägbar och humorn likaså, men för en stunds förströelse fungerar filmen utmärkt.

Livsfarliga spindlar invaderar ett hyreshus där de boende tvingas göra allt för att rädda sina liv. Med ett ovanligt djup och välspelade känslor bjuder “Vermin” på så mycket mer än en creepy crawlies-skräckis av standardformat.