John Davidson (Robert Aramayo) var i tidiga tonåren när något märkligt började hända. Det ryckte i ansiktet och hans huvud knyckte åt än den ena, än den andra sidan. Sen började han spotta. Och svära. Och alltsammans utan att det var meningen. Han kunde inte styra det. Idag är de flesta bekanta med att det finns en åkomma vid namn Tourettes syndrom, vilken i vissa fall innebär att man skriker fula ord fast man inte vill. Framför allt betyder Tourettes att du får tics – ofrivilliga rörelser – och utför tvångsmässiga ritualer.
Men i Galashiels i Skottland år 1983, när John är 14 år, är kunskapen om detta väldigt liten. Det finns till och med de som hävdar att tillståndet inte är på riktigt. Och det han möter i sin omgivning är inte förståelse eller tålamod. Problem i skolan, hemmet och på fritiden gör John alltmer isolerad och olycklig. Det är inte förrän hans gamla klasskompis mamma, psykiatrisköterskan Dottie (Maxine Peake), tar sig an honom som John faktiskt börjar kunna förstå mer om sitt tillstånd. Tillsammans med Dottie kan hans liv sluta bestå av tics och ursäkter, missförstånd och våld. Men vägen till ett bättre liv är långt ifrån enkel.
Tourettes syndrom är döpt efter den franske neurologen Georges Gilles de la Tourette, som beskrev karaktäristiken för syndromet 1885. Därifrån till dagens läge där tillståndet är någorlunda välkänt var det, likt för John Davidson, en lång och krånglig väg. Den variant som John lider av, med svärandet, är relativt ovanlig – de mest frekventa symptomen för majoriteten är just ticsen. Än idag vet man inte vad som orsakar Tourettes, och det finns tyvärr inget botemedel heller. Men det finns kunskap, vilket leder till förståelse, och kunskapen ger även de som drabbats av Tourettes redskap för att kunna hantera sina symptom och mildra dem.
Kunskap blir vägen framåt
I Galashiels är livet fortsatt tufft för John. Han möter fortfarande mycket hat och rädsla från andra, och känner en stor sorg och frustration över att inte kunna styra sitt eget liv. Även om han mest av allt bara vill vara som vem som helst, och inte dra uppmärksamhet till sig själv och sina tics, inser han till slut att den möjligheten inte finns. Då är det lika bra att göra det bästa av situationen, och istället visa upp sig för att öka medvetenheten om Tourettes. När han själv börjar lära sig mer om sitt tillstånd har han även möjlighet att hjälpa andra med Tourettes, samt deras omgivning. Verklighetens John blev till slut en sån förkämpe för förståelse att han fick medalj av drottning Elizabeth II för sina insatser.
Det här är inte första gången John Davidson porträtteras på film. Han har tidigare varit föremål för flera dokumentärer om Tourettes, och är även producent till “I swear”. Dessutom har han varit rådgivare åt Robert Aramayo för att ge en förståelse av syndromet och av John som person. Och det märks verkligen att Aramayo har gått på djupet i sin roll, då han porträtterar John med en finkänslighet och nerv som berör.
Finstämd fingertoppskänsla
Regissören Kirk Jones har tidigare gjort ganska lättsamma filmer som ”Mitt stora feta grekiska bröllop 2” (2016) och “Nanny McPhee” (2005), så det kan anses långt ifrån självklart att han med detta verklighetsbaserade Tourettesdrama skulle lyckas med den avvägning av skratt och smärta som behövs för att knyta ihop säcken. Men det är just vad han gör. En finstämd fingertoppskänsla som spelar mellan tragik och komik löper genom hela berättelsen, och gör att den håller hela vägen fram. Tillsammans med ett fantastiskt porträtt av Robert Aramayo, som inte bara lyckas illustrera ett funktionsnedsatt tillstånd med stor framgång, utan även gör detta med perfekt skotsk accent trots att han själv är engelsman, blir det en riktig fullträff.
Genomgående är detta ett ömsint porträtt av en man som utstått mycket i sitt liv, och av en marginaliserad grupp människor som lever med ett tillstånd de ofta döms för av sin omgivning. En minnesvärd roll spelas även av Andrea Bisset, som själv lever med Tourettes i verkligheten och har blivit viral genom att visa upp hur hennes tics och verbala utbrott dyker upp när hon tar körlektioner. Även om världen är mer medveten om syndromet nu hade vi aldrig hamnat där utan människor som John Davidson och hans outtröttliga kamp för kunskap och förståelse.
”I Swear” får premiär på Göteborgs filmfestival ikväll, 24 januari, och vanlig biopremiär den 27 mars.