2022 ville Disney ta med sin publik till främmande världar, vilket tyvärr slutade med en gigantisk flopp för satsningen “En annorlunda värld”. Tre år senare har man tagit hjälp av Pixar för att återigen ge sig i kast med utomjordiska världar. Och den här gången har resultatet blivit riktigt lyckat.
Fullt av innovativa animationer och rymddrömmar strösslade med stjärnstoff, följer vi med den föräldralösa pojken Elio på ett äventyr som bjuder på både skratt och sorg i väl avvägda doser.
Elio (Yonas Kibreab) har nyligen förlorat båda sina föräldrar, och har svårt att anpassa sig till verkligheten. Ensam och ledsen finner han tröst i möjligheten att det kanske, kanske kan finnas liv någon annanstans i universum, och drömmer om att själv kunna få ta del av ett nytt liv ute i rymden.
Elios faster Olga (Zoe Saldaña) arbetar med analys av flygdata och uträkningar av omloppsbanor inom militären, och är den som konsekvent gör sitt bästa för att uppfostra sin brorson. Men det är ingen lätt uppgift, eftersom Elio bara längtar till andra världar, och inte vill släppa Olga in på livet.
Åren går, men Elio trivs fortfarande inte i skolan, har inga vänner, och vill inte ens vara hemma. Han ägnar all sin fritid åt att lära sig om rymden och att spana efter utomjordingar. Att önska sig bort från vardagen, ja, från hela planeten faktiskt.
Även om Elio och hans liv är fiktiva så vävs även en del samtidshistoria in i storyn. Vi får exempelvis se rymdsonden Voyager 1 som sköts upp 1977 med syfte att söka kontakt med okända världar. Skillnaden mot verkligheten är att här lyckas Voyager verkligen med sitt uppdrag, då en galaktisk organisation plockar upp den och mottar jordens budskap.
Rymdälskaren Elio låter såklart inte en chans att få prata med varelser från andra världar gå honom förbi, och befinner sig snart öga mot öga – eller i alla fall öga mot ögonliknande organ – med en myriad utomjordiska väsen. När deras existens plötsligt hotas ställs Elio inför en svår utmaning som en elvaåring knappast är rustad för att hantera. Genom att låtsas vara Jordens ledare tar han sig ändå an det svåra uppdraget, med livet som insats.
Magnifik animation
Animationen är genomgående förstklassig, i synnerhet vad gäller utomjordingarna och deras Kommuniversum – ett slags hybrid mellan kommunikation och universum – vars design inte liknar några tidigare sci-fi filmers utseenden.
Legendariske produktionsdesignern Harley Jessup, som ligger bakom looken i bland annat “Coco”, “Monsters Inc.” och “Råttatouile” hade just detta som målsättning när det gällde att skapa filmens unika utseende. Studion har också kunnat arbeta med ljussättning på ett helt annat sätt än man gjort under tidigare produktioner, vilket ger de färgstarka världarna i “Elio” ett drömlikt och lysande sken.
Men för den som såg den första teasertrailern för “Elio” redan 2023 så har mycket förändrats. Ursprungligen fanns Elios mamma, spelad av America Ferrera, fortfarande med i bilden. Men på grund av SAG-AFTRA-strejken, och förändringar inom Pixar såväl som av manuset skrotades både idén och Ferrera. En mamma blev istället en faster, och America Ferrera blev Zoe Saldaña.
Förändringen gav också mer utrymme för att skildra hur starkt ensamhet kan kännas för ett barn. Att förlora både pappa och mamma vid en ung ålder kan inte vara lätt för någon, och story-skaparen Adrian Molinas berättelse visar upp Elios smärta och längtan efter att känna sig hel igen på ett rakt och lättillgängligt sätt.
Genom Elios stjärnglittrande ögon får vi även uppleva precis hur fantastiskt det känns att äntligen finna någon som värdesätter en, och att hitta sitt sammanhang i världen. Klassiska Disneybudskap, förstås, men utan att för den sakens skull kännas uttjatade eller tråkiga. Framför allt är det den unge pojkens vilsenhet som talar till publiken. Att vara förvirrad och osäker är väldigt relaterbara saker, oavsett ålder, och man behöver inte ha upplevt något så omstörtande som Elio för att känna igen sig i hans splittrade och sårade känslor.
Både vi och Elio får också lära oss att ingen behöver vara perfekt, men däremot ska man vara sann mot sig själv. Och framför allt finns det de som älskar oss för just den vi är, vi behöver bara ta emot deras omtanke och kärlek – vare sig de är människor eller, tja, inte människor.
Med detta glittrande rymdäventyr går den tidigare nämnda produktionsdesignern Harley Jessup i pension, och det med fanan högt. I en oemotståndlig färgexplosion, fylld av viktiga känslor och ett hopp om fred i galaxen intar “Elio” en självklar plats bland Pixars många mästerverk.