Steve Coogan lär sig trötta lektioner om livet – av en pingvin

Engelskläraren Tom Michell (Steve Coogan) anländer till en internatskola i Argentina 1976, med målsättningen att göra så lite som möjligt och att ställa så låga krav han bara kan på sina elever. Det blir dock snart tydligt att skolans rektor Timbuk (Jonathan Pryce) inte godtar denna slappa inställning till utbildning, och Tom blir därför tvungen att anstränga sig lite mer.

Men hur når man fram till bortskämda rikemansbarn – särskilt när man själv inte bryr sig om deras studieresultat egentligen? Den okonventionella och oplanerade lösningen på alla problem är en liten magellanpingvin som Tom motvilligt räddat från ett oljeutsläpp på stranden.

Argentina under den här perioden var ett land präglat av konflikter och diktatur, vilket man gjort ett försök att väva in i intrigen. Toms lön uppgår till en löjligt hög summa, men är ändå knappt värd det papper sedlarna är tryckta på, människor försvinner dagligen, butiker stängs utan förvarning och militärstyret skapar fruktan hos befolkningen.

Att vår protagonist väljer att hålla sig utanför detta känns någorlunda begripligt eftersom han själv bara är tillfälligt boende i landet, och dessutom håller alla människor och känslor på armlängds avstånd. Varför blanda sig i något som inte är hans bekymmer?

Steve Coogan spelar den klassiska, älskvärda skitstöveln: en man (för det är alltid en man) som inte tror på något, inte strävar efter något, inte har några nära relationer alls. Men så träffar han någon som trots allt gillar honom för den han är, vilket förändrar honom, och han inser att livet är värt att leva ändå.

Det är precis vad som händer här också, med skillnaden mot de flesta liknande scenarier att den som förändrar honom inte är varken en kärlekspartner eller en fadersfigur, utan en pingvin.

I vanlig ordning har filmskaparna tagit sig friheter med källmaterialet, som att verklighetens Tom Michell exempelvis var betydligt yngre än Steve Coogan vid tiden då han räddade livet på den pingvin som senare blev en viktig del av undervisningen på den argentinska skolan. Han verkar heller inte ha varit lika bitter och plågad som den man vi möter i filmversionen av hans upplevelser.

Faktum är att man till en början har svårt att förstå varför hans kollega, den finländske fysikläraren Tapio (spelad av den inte så finske Björn Gustafsson), tyr sig till Michell och anstränger sig för att vara hans vän. Michell ger honom inte mycket tillbaka, och framstår heller inte som särskilt sympatisk. I takt med att Tom lär känna människorna omkring sig kommer äntligen hans egna känslor fram så sakteliga. Detta är förstås precis vad man som tittare förväntar sig ska hända, men det räcker ändå inte.

Det finns gott om tillfällen då spirande relationer och dråpliga scener med den gulliga pingvinen borde värma upp myskänslan inombords. Många gånger borde också diktaturens orättvisa och skrämmande behandling av människor få det att knyta sig i magtrakten. Men de utlovade känslorna går bara på sparlåga, precis som filmen i sig.

Det stora problemet är helt enkelt att allting är alldeles för ljummet; vi får aldrig känna de isande djupen, likt det kalla hav som pingvinen trivs i, inte heller när det hettar till, som den stekande solen under de argentinska dagarna.

Istället känns allt mest som en typisk aprildag i Sverige: mittemellan, varken högt eller lågt, och inget särskilt spännande alls.