Varje augusti i 35 års tid har Stockholm Filmfestival visat en handfull gratis filmer i stadens parker. Årets sommarbio är på temat Bad romance, där den röda tråden är starka känslor som går överstyr på olika sätt.
Bland årets filmer finns därför den underbara tonårsklassikern “10 orsaker att hata dig”, och om du behöver mer kött på benen för att övertyga dig själv om varför den här filmen förtjänar att kallas för klassiker kan du läsa vidare.
Nedan följer 10 starka argument till varför du borde älska ”10 orsaker att hata dig”.
10. Ikonisk 90-talsmusik
Filmen kom 1999, och tidsperiodens typiska sound är ständigt närvarande med toner från bland andra Joan Jett, Barenaked Ladies, Air, Salt N’ Pepa, Notorious B.I.G. och svenska 90-talsfavoriterna The Cardigans. Indiebandet Letters to Cleo gör också flera covers på passande låtar, där deras variant på Nick Lowes “Cruel to be kind” är en av de mest minnesvärda. Bandet spelar även sig själva i konsertscener i filmen, vilket gör att den här härliga 90-talspärlan formligen vibrerar av musik.
9. Klockren casting
Faktum är att varenda person är lysande castade i sina respektive roller här. Den då 17-årige Joseph Gordon-Levitt är perfekt som den trånande, godhjärtade ynglingen Cameron och David Krumholtz passar som hand i handske som hans nördiga och intelligenta vän Michael; skolans snygging Andrew Keegan är den ultimata douchebagen Joey, medan Larisa Oleynik och Julia Stiles perfekt förkroppsligar de bägge systrarna Stratford med sina rakt motsatta personligheter. I de vuxna rollerna kan vi njuta av Allison Janney som en arbetsloj mjukporrskrivande studievägledare, och Larry Miller som den överspända, ensamstående pappan till systrarna.
8. Filmen som blev Heath Ledgers genombrott
Apropå perfekt casting så har regissören Gil Junger i en intervju sagt att den första gången han träffade Heath Ledger hade han redan sett alltför många andra, potentiella skådisar för att orka träffa fler, men Ledger behövde bara kliva in i rummet för att Junger skulle vara säker på att man hittat sin huvudroll. Att Heath Ledger var en sällan skådad skådespelartalang som lämnade oss alltför tidigt är ett allmänt känt faktum, och trots att han var i stort sett okänd utanför sitt hemland Australien innan denna film, så är hans magnetism redan i full blom i rollen som skolans bad boy Patrick Verona.
7. Ovanligt äkta miljöer
Under inspelningen arbetade man enbart med befintliga miljöer, och filmade alltså endast i faktiska byggnader och på autentiska platser i Washington state. Till exempel den arkitektoniskt imponerande Padua High, eller Stadium High som den egentligen heter, ligger i Tacoma och är faktiskt en riktig skola. Inga kulisser byggdes upp, vilket både var då, och är än idag, väldigt ovanligt. Valet att hålla allt förankrat i verkligheten ger en ökad autenticitet till denna klassiska berättelse om ung kärlek och identitet.
6. William Shakespeare överallt
Grundstoryn om en högdragen, ung kvinna som till sin stora frustration börjar falla för en charmerande charlatan har en väldigt klassisk rot: den är löst baserad på en av William Shakespeares pjäser. “Så tuktas en argbigga” skrevs redan på 1590-talet, och även om filmversionen skiljer sig till stor del från originalet så finns det många element kvar även efter 400 år. Dessutom är hela manuset strösslat med citat och blinkningar från både hans liv, samt de sonetter och pjäser han skrev, så för den uppmärksamme poetfantasten finns mycket att hämta.
5. Retro eller trendigt – massor av stil
Oavsett om du älskar eller hatar 90-talets look så får du den till brädden här. För de av oss som var unga på den här tiden är det en rejäl nostalgiresa, och för dagens ungdom är det en källa till inspiration för rådande retromode. Det finns nåt för alla att hämta här, vare sig det är spaghetti straps, utåtfönade toppar, kamouflage, smala solbrillor, mittbena eller någon av de andra, typiska 90-talstrenderna som finns representerade.
4. Fenomenalt och genomtänkt manus
Karen McCullah och Kirsten Smith hade, hör och häpna, aldrig skrivit ett filmmanus innan de tillsammans trollade fram det fenomenalt underhållande manuset till “10 orsaker att hata dig”. Titeln hämtade de från ett av McCullah egna dagboksinlägg från hennes tonårstid, där hon beklagade sig över sin dåvarande pojkvän. Att storyn är så mycket mer än en enkel tonårskomedi blir snabbt tydligt, då de unga protagonisterna får mer djup och mer komplexa personligheter än vad man kan förvänta sig. Senare kom manusduon också att skriva “Legally blonde” tillsammans, vilken även den fortsatt att underhålla nya generationer av tittare trots sina dryga 24 år på nacken.
3. Det dignar av oförglömliga citat
Vem minns inte “–Hello Katerina; made anyone cry today? –Sadly, no. But it’s only 4.30”, eller replikväxlingen “–I know you can be underwhelmed, and you can be overwhelmed – but can you ever be just ‘whelmed’? –I think you can in Europe”, eller “–It must be Nigel with the brie!” och oräkneliga andra, oförglömliga pärlor? Att försöka lista alla de bästa citaten är en fysisk omöjlighet, man får helt enkelt se – eller se om – filmen och njuta i realtid istället, för här snålas det inte med guldrepliker, minsann.
2. Alla är roliga
Hand i hand med citaten går givetvis den ständigt löpande humorn. Grundstoryn handlar absolut om romantik, men det är via de komiska elementen som den här filmen fått ett så långt och lyckligt liv. Att det roliga inte är förlagt till en eller två karaktärer är också en bidragande del i filmens attraktionskraft. Här får faktiskt alla sin del av den roliga kakan, på många olika nivåer. Att den inte bara vilar på trötta skämt som tidens tand nött ner är ytterligare ett skäl till att filmen fortsätter att locka fans. Men misströsta inte, självklart finns det gott om sexrelaterat kul också – det är ändå en film om tonåringar vi pratar om.
1. Modig feminism
En väldigt viktig del av den stora tjusningen i vad som lätt hade kunnat vara bara ännu en ljummen tonårskomedi är de genomtänkta, feministiska undertonerna. Visst är Kat Stratford en stereotypisk vit feminist som kunde må bra av att vidga sina vyer utanför Sylvia Plath och Simone de Beuvoir, men 1999 var white feminism knappast ett begrepp ännu. Att över huvud taget låta sin leading lady vara en arg kvinnosakskämpe som inte vill göra sig till för den manliga blicken var ett modigt drag, något som betalade sig i det långa loppet. Kat Stratfords ilska över patriarkatet och hennes ovilja att göra sig till gör henne till en formidabel hjältinna, väl värd att minnas.