Har nu ikväll varit på bio och sett Josh Boone´s "The Fault in Our Stars" som handlar om två tonåringar Hazel och Gus som träffas på ett stödgruppsmöte för cancersjuka. Hazel kan nu umgås med någon annan än sin syrgastub som hon måste dra med sig var än hon går. Deras vänskap leder till kärlek. Den här filmen blev jag tipsad om i Februari i år av min arbetskollega Emma och när jag såg trailern för första gången så blev jag lite blöt i ögonen redan då. Jag var riktigt taggad inför den här filmen och jag tycker att det här är en mycket bra och underbar film som bjuder på både skratt och tårar. Detta romantiska drama har mycket känslor och väcker också mycket varma känslor. Shailene Woodley som spelar Hazel gör möjligtvis sin bästa rollprestation hittills och visar mycket trovärdighet, dessutom visar hon också hur himmelens vacker hon är även när hon har kapat av sitt otroligt vackra hår. Ansel Elgort som spelar Gus gör också en mycket bra rollprestation. Laura Dern spelar Hazel´s mycket förstående mamma och hon visar att hon är fortfarande en skådis att beundra. Willem Dafoe dyker också upp som en dryg författare och här kan jag inte heller klaga. "The Fault in Our Stars" är baserad på John Green´s bok med samma namn och efter att ha sett den här filmen så blir man sugen att få läsa boken. Musiken i filmen är mycket bra och det bjuds även på en svensk referens som "Bomfallarella", något svensk hip hop som Willem Dafoe´s karaktär helt plötsligt spelar upp i en scen. Trots att jag blev blöt i ögonen så gick jag ut från salongen med ett leende på läpparna för att den var mycket underbar film. Jag kan rekommendera denna film riktigt mycket Filmen får 4/5 i betyg

Hazel är en tjej som har genomgått åtskilliga cancerbehandlingar under merparten av hennes liv. När hon deltar i en stödgrupp för cancersjuka ungdomar så träffar hon Gus. Hazel och Gus börjar umgås och de kommer till att förändra varandras liv för alltid... En välgjord, välspelad snyftare! Josh Boone har tidigare regisserat "Stuck in Love" en film som jag såg för en tid sedan och som jag tyckte var helt ok. (recension kommer snart) Nu är han tillbaks med råge och har här regisserat "Förr eller senare exploderar jag" som bygger på den bästsäljande romanen med samma namn. Jag har inte läst boken så jag kommer bara utgå från filmen och vad jag tyckte om den. Josh Boone ska tydligen ha jobbat en period med ungdomar som drabbats av cancer inför inspelningarna av "Förr eller senare exploderar jag" och det märktes verkligen. Skådespeleriet var riktigt bra och de båda huvudrollsinnehavarna kändes verkligen som två genuina personer. Shailene Woodley och Ansel Elgort har spelat mot varandra tidigare i "Divergent" men då spelade de syskon. Detta kan vara en av de anledningarna till att deras relation kändes så äkta, oavsett så var skådespelarinsatserna riktigt bra. Även de olika familjerelationerna kändes som att man investerat mycket tid i. De kändes äkta och inte sådär fyllda med dåliga intriger som romantiska "fjortisfilmer" brukar vara. Sen tyckte jag även att filmen bjöd på en del överraskningar, den följde inte riktigt den där "klassiska kurvan" som sådana här filmer brukar följa och detta kändes också uppfriskande! Det som jag störde mig på i den här filmen var att man sa tidigt in i filmen att detta inte skulle vara en "sockersöt historia, med varken trubadurballader eller stråkar" men delvis så var filmen uppbyggd av just detta... Det störde mig inte att de hade med smörig musik, men denna underminerades av tillkännagivandet i början av filmen. Antingen skulle man struntat i den meningen, eller så skulle man valt bort vissa musikaliska moment. Jag vill verkligen poängtera att detta var en fin historia som fick tårarna att rinna och trots synpunkten ovan så fungerar filmen galant! Om ni vill se min videorecension, klicka på länken nedan: https://www.youtube.com/watch?v=k7KYQUYaN4M

Ville den gångna helgen överraska min flickvän genom att bjuda henne på bio och för att göra henne glad så valde jag en "chick flick" då hon varit så snäll mot mig genom att följa med på allehanda sci-fi-, fantasy- och actionstänkare. Jag hade väl inga egentliga förhoppningar om att denna filmen skulle vara något för mig när vi satte oss i biosalongen. Väl sittandes så blev jag varse om att jag var sånär på den enda killen i rummet och det stämde väl egentligen ganska väl överens med bilden jag hade av denna filmen innan jag sett den. Nu till hur filmen var: Var den så snyftig och cheesy som jag hade trott innan? NEJ, det var den verkligen inte! Visst var den övergripande sorgsen men det är inte det filmen (troligtvis boken också, duh) centreras runt. Nej, det är om jag förstått filmen rätt "hopp" som är den centrala handlingen i filmen. Hoppet om att finna sann kärlek/vänskap och hoppet om att hinna leva ett fullvärdigt liv även om livet och ens egen evighet är kortare än vissas. Hoppet om att finna ljuspunkter i vardagen och hitta en anledning till att le även när det är som svårast. Jag blev tagen på bar gärning av min käresta när jag ömsom satt och log som ett barn på julafton och ömsom satt och storgrät som om jag vore Nalle Puh som just fått reda på att all världens honung tagit slut. Oerhört välspelat, speciellt av Shailene Woodley som är en given storstjärna i en inte allt för avlägsen framtid. Jag har inte läst boken och kommer nu när jag sett filmen troligtvis inte att göra det heller men om boken är i närheten så pass bra som filmen så har den där John Green något speciellt som författare och jag hoppas att han blir så stor som det bara går inom sitt gebit. Jag trodde aldrig att en kille jag bara sett rabbla intressanta fakta på youtube någonsin skulle få mitt hjärta och min hjärna att kapitulera rakt av. Kudos Mr Green!

Börjar såklart med att jag inte har läst boken. Men jag var ändå väldigt intresserad av att se filmen då den har allt som behövs för att bli en tårdrypande kärleksfilm som verkligen berör och fångar en. Resultatet var delvis rätt. En fin film, med två huvudkaraktärer som försöker leva sina liv så "normalt" och mycket det går. Med en fin stämning genom hela filmen där personerna slängs mellan hopp och förtvivlan. Men på något sätt så tycker jag att filmen har blivit allt för positiv och glad och tillgjord för att publiken inte ska bli allt för deprimerad. Mycket av dialogen blir ostig och känns helt enkelt helt onaturlig. Gus känns så otroligt tillgjord för att fånga alla ungdomars hjärta så det flera gånger blir obekvämt. Jag reagerade på en del saker som är helt orimliga involverade deras sjukdomar och tex bilkörning. Samt så valde filmmakarna att helt utesluta det hemska med cancern. Allt lidande, sjukhusbesöken, som hade gett filmen den kontrast som hade behövts för att verkligen uppmärksamma det hemska med dessa sjukdomar. Resultatet blev alltså en fin kärlekshistoria med en annorlunda touch men som fegade ur. Kanske för att anpassas till den stora målgruppen känsliga ungdomar eller bara för att det är en amerikansk produktion.