Regissören bakom de briljanta rysarna ”Hereditary” (2018) och ”Midsommar” (2019) är tillbaka med en ironisk titt på den allt mer hopplösa världen, med USA i fokus. Aster är en mästare på att skapa psykologiskt obehag och även om ”Eddington” snarare är ett actionladdat, satirdrama, så återfinns den emotionella terrorn även här.
Filmen stiger ner i MAGA-fanatismens förlorade land, och tar där tempen på den eskalerande galenskapen intill mänsklighetens avgrund. Vår käre regissör har för vana att syna sammanhang i upplösning och det är vad han här också gör. Med obeveklig hand dissekerar han ett samhälle vars invånare för länge sedan har vänt varandra ryggen. USA är oerhört splittrat både politiskt och socialt, vilket blir ännu tydligare i små hålor, som filmens Eddington, New Mexico. Staden är därför en perfekt grogrund för den kränkta ängsligheten som uppstår i kölvattnet av ökad radikalisering.
”Eddington” utspelas mellan pliktkänsla och paranoia i slutet av maj 2020. Gammalt groll får vind under vingarna när den lokale sheriffen Joe (Joaquin Phoenix) och stadens borgmästare Ted (Pedro Pascal) hamnar i luven på varandra på grund av munskydd. Joe vägrar och Ted tjatar på. Detta blir startskottet för något som får hela staden att explodera.
Pascal är såklart fenomenal som den leende borgmästaren Ted Garcia, redo för omval. Men karaktären är lite platt och han kunde ha fått mer speltid. Det får istället Phoenix, som spelar är en mycket intressant person med många bottnar. Det är Joe som vid sidan av bifiguren Brian, är central i detta och filmen är väldigt mycket hans. Och jag klagar inte, ty Phoenix är lysande! De andra större namnen har likt Pascal inte jättemycket att göra heller. Emma Stone som fru till Joe och Austin Butler som en kringresande konspirationsteoretiker är mest med för att rikta ljuset på det rådande vansinnet, samt huvudpersonens annalkande mentala kollaps. Något de förvisso gör väldigt bra.
Detta är en film som bjuder på stark COVID-déjà vu. Det är maskers vara eller icke vara, distansering och lockdown. Något som på många håll var vardag för bara fem år sedan, men som känns närmast historiskt avlägset idag, även om det samtidigt var som igår. Länge kändes det ”too soon” med pandemin som komisk kuliss i filmer eller serier, men nu är det alltså dags och det är faktiskt på tiden.
Även om jag hela tiden är investerad i det jag ser och också uppskattar den stillsamma upptrappningen, så känns filmen för lång och hade med fördel fått vara en halvtimme kortare. Det är dock en liten invändning i en upplevelse som bara blir bättre ju mer man tänker på den.
”Eddington” bjuder på en filmisk spegel av verkligheten, som utan pekpinnar och predikningar visar upp en samtid som nermonterar sig självt i realtid. Det är lika hopplöst i filmen som det är i verkligheten, och ofta vet jag därför inte om jag ska skratta eller gråta. Alla får sig en känga, oavsett om det är antifa-anhängare, Black Lives Matter-aktivister, vapengalningar eller politiker. Även om senaste pandemin är över, så befinner vi oss fortsatt i den världen som då formades. Kontrollmani, skuldbeläggande och moralpanik är byggstenarna i den kollektiva paranoian som sveper över länder.
Fotografen Darius Khondji (”Bardo”, 2022, ”Mickey 17”, 2025) gör en makalös prestation. Hans kamera följer i ofta långa, tysta tagningar efter karaktärerna, vilket bygger upp spänning och förväntan hos oss åskådare. I filmens brutala final skapar det cirkulerande och ettrigt närgångna fotot en känsla av total närvaro, och man vill inte ens blinka av rädsla för att missa något.
Aster kommer säkerligen att dela publiken med filmens ambitiösa genreöverskridning och flera chockerande vändningar. Någonstans halvvägs växlar den dessutom helt bana från att vara en rätt harmlös westernpastisch till att bli en våldsam och blodig neo-noir.
Det enkla budskapet om värdet av sunt förnuft i tider av dårskap sipprar igenom historien. Väldigt simpelt men ack så effektivt. Filmen är tankeväckande utan att försöka vara det, både vad gäller frågor om identitet, ideologi och politisk fanatism. Bilden som utmålas är självkritisk och skrämmande, men inte särskilt främmande. Inte minst med tanke på alla absurditeter som president Trumps administration spottar ur sig och hur de radikaliserade MAGA-fanatikerna hotar ordningen och demokratin.
”Eddington” är en extremt överdriven, men också obehagligt träffsäker film om ett polariserat samhälle. Många referenser till vår samtid gör att den känns plågsamt aktuell. Framförallt när upplevelsen och frågeställningarna den väcker har fått landa och marinera lite. Detta är Asters mest politiska, men också roligaste verk, som både chockerar, äcklar och lockar till många skratt