Det förvånar mig hur lite jag egentligen visste om Bo Widerberg. Såklart har jag sett flera av hans filmer och anser många av dem vara riktiga mästerverk. Älskade till exempel ”Kvarteret korpen” (1963), ”Joe Hill” (1971) och ”Mannen på taket” (1976). Dokumentären riktar ljuset på skapandeprocessen under arbetet med dessa, men också andra alster. Genom klipp från filmerna och dokumentärt filmat material får vi följa en mästare i sitt esse.
”I huvudet på Bo” är en film om en excentrisk regissör, men det är också en berättelse om ett livspussel med kantstötta bitar. Filmen ger en nyanserad bild av en komplex man vars liv präglades av upp- och nedgångar. Trots att mörkret alltid var närvarande, finns en försonande varm och ljus ton i dokumentären, vilket jag uppskattar.
Jon Asp och Mattias Nohrborg har regisserat filmen som bjuder på en djupdykning ner konstnärens liv. Vi får en förståelse för hans påverkan på svensk film i en tid som präglades av förändringar och såklart Ingmar Bergman.
Widerberg blev i skuggan av honom en av Sveriges mest betydelsefulla filmskapare och auteurer. Hans resa går från ett författarliv med drömmar i ett progressivt Malmö på 1960-talet, till de enorma framgångarna decennierna som följde. Han hade klippkort till filmfestivalen i Cannes och vann också flera fina priser. Hans förmåga att verkligen fånga det mänskliga tillståndet, gör att hans verk fortfarande resonerar hos dagens publik.
Dokumentären handlar såklart mycket om film och den ofta destruktiva kreativiteten bakom, men också om nära och kära vid sidan av. Framgångarna och kanske framförallt dipparna efter, påverkade Widerberg och i förlängningen även familjen, liksom kollegor.
Genom gediget arkivmaterial och insiktsfulla intervjuer med skådespelare, kollegor och familjemedlemmar får vi lära känna Widerberg, både som konstnär och familjefar. En av filmens styrkor är hur den lyckas kombinera många branschmänniskors reflektioner med familjens minnen. Det blir ofta både berörande och stundvis upprörande, men aldrig intetsägande.
Bland de medverkande hör vi Tommy Berggren, vars berättelser om samarbetet med Widerberg ger djupare insikter i Widerbergs kreativa processer.
Även andra kända namn inom svensk film, som Roy Andersson, Tarik Saleh och Ruben Östlund, bjuder på sina perspektiv, vilket ytterligare berikar berättelsen. Skådespelerskorna Marika Lagercrantz (”Lust och fägring stor”, 1995) och Pia Degermark, som vann Guldpalmen i Cannes 1967 som 18-åring för ”Elvira Madigan”, bidrar med värdefulla kvinnliga röster, som ofta saknas i berättelser om manliga konstnärer.
De många utmaningarna i yrket påverkade såklart livet hemma och vice versa. Porträttet blir mer komplext av den intressanta kontrasten mellan regissörens publika persona och den mer privata kampen mot psykisk ohälsa. Widerberg hade ett mod att i sina filmer utforska svåra ämnen, som klasskillnader och komplicerade relationer, samtidigt som han kämpade med att få de egna att fungera.
Det finns en framåtrörelse i bildspråket som förstärker de emotionella aspekterna av filmen. Genom att se Widerberg göra framsteg och konfrontera de utmaningar som uppstår, skapas en djupare känslomässig koppling mellan åskådaren och det som berättas. Den tydliga kronologin förankrar dessutom historien på en bestämd plats och i en specifik tidsperiod, vilket ger en djupare förståelse för de rådande kulturella, sociala och historiska sammanhangen.
”I huvudet på Bo” är en fin och tankeväckande dokumentär som hedrar Bo Widerbergs filmiska arv. Den ger oss en inblick i en för mig rätt okänd del av svensk filmhistoria och lyckas mästerligt att både informera och inspirera. Genom filmen får vi inte bara ta del av dokumentationen av en stor och ofta plågad konstnärs verk; vi får också en medmänsklig berättelse om kampen mellan ljus och mörker.