Handet på hjärtat, visst undviker du att köra bakom en timmerbil? Det kan du tacka filmserien “Final Destination” för.
I åratal har de olycksbådande filmerna traumatiserat en hel generation som nu som inte bara skakar vid synen av staplade stockar på flak. Allt från berg- och dalbanor och solarier till akupunktur, ögonlaser och härliga spikpistoler kan ta livet av dig om du inte ser upp.
Samtliga filmer utgår från premissen att en katastrof sker (eller gör den verkligen det?), där ett brokigt gäng under synska omständigheter lyckas fly undan. Dessa olycksfåglar spenderar sedan resterande filmminuter med att (mestadels förgäves) försöka undvika olika skojiga fällor som en osynlig lieman satt upp.
14 år efter smarta “Final Destination 5”, och på pricken 25 år efter att vi sett Flight 180 explodera i ”Final Destination” landar nu en sjätte installation.
Vi följer studenten Stefani (Kaitlyn Santa Juana), som månader plågats av en bisarr och dödlig dröm som utspelar sig högt uppe i en festlig restaurang med glasbotten. Efterforskningarna leder henne till sin kufiska mormor Iris (Gabrielle Rose); isolerad och avskärmad från omvärlden. Mormodern upplevde visserligen mardrömmen på riktigt, men fick föraningar och lyckades därmed avstyra dödens mordiska plan och på kuppen rädda livet på samtliga besökare. Dessa liv var dock inte menade att få leva vidare.
Precis som i tidigare filmer är ju döden fast besluten att återta sina stulna offer, vilket öppnar upp för en jakt genom år av generationer och blodsband. Detta betyder då att Stefani, tillsammans med motvilliga kusiner, nu hamnat högst upp på dödens lista.
Balans mellan kreativt nytänk och blodig nostalgi
Att blåsa liv i en med dagens mått mätt ”gammal” filmserie i ett så här pass repetitivt format lär ha varit en riktig utmaning. Är publiken fortfarande intresserad? Vågar man gå en annan väg? Är dödsfällan vi planerar fasansfullt relaterbar, eller är den likt poolscenen i fyran bara löjlig?
Med stor glädje kan jag meddela att de många risker som tas ger utdelning. Vår uppföljare är både värdig och bjuder oss dessutom på en härlig dos nostalgi.
För er som är pålästa i detta blodiga universum kommer de många, stora som små, blinkningarna till tidigare filmer vara en våt dröm. Säcken knyts dessutom ihop med en kort, men definitivt minnesvärd, cameo av den nu bortgångna Tony Todd, som under seriens gång då och då dykt upp som en illavarslande gubben i lådan.
I typisk “Final Destination”-anda är vår film fylld av onda föraningar, elaka vändningar och mystiska Tjechovs gevär som ger (ibland vilseledande) ledtrådar kring vad som kommer smälla av. En bit in i filmen utvecklas dessutom dess humoristiska ådra allt mer, vilket ger oss flera oväntat roliga situationer. Dessutom bjuds vi på den mest brutala dödsscenen sedan gymnasten fick knäcken i “Final Destination 5”.
Lite synd är det att slutet inte riktigt håller lågan uppe på samma vis som filmen i helhet, utan känns aningen stressat. Jag blundar även för några tveksamma specialeffekter som inte riktigt håller måttet. Dessutom undrar jag hur en eventuell fortsättning på berättelsen ska fungera, för med denna mer förklarande film kan de ha målat in sig i ett hörn.
Förväntade du dig detta?
Över lag har “Final Destination”-serien alltid haft ett lite otacksamt rykte som löjliga tonårsslashers utan vidare djup. Som inbiten “Final Destination”-konnässör, vill jag mena att detta är långt ifrån den enda sanningen utan vill be skeptikerna ge serien en chans.
Det kan låta tramsigt och rent utav flummigt att något oförklarligt som “döden” jagar dig, men på ett filosofiskt plan borde det realistiska dilemmat skrämma livet ur även den lugnaste filbunken.
Jag vet att tusentals skräckfilmer tutat i er att om du åker ut till en ödslig skogsstuga så kommer det dyka upp en maskerad galning. Men i själva verket så är det mer troligt att du dör, eller åtminstone skadas, i en relativt vardaglig situation utan att en clown eller hockeymask kan ses som ansvarig. Du bör kanske istället se upp för vad din gräsklippare kan tänkas hitta på..
“Final Destination: Bloodlines” är ren och skär kärlek till splattergenren och till alla oss som håller filmserien varmt om hjärtat. Det är over-the-top, energirikt och fyllt av charm.
Att rolig skräck skulle få en revival 2025 var inte på min bingobricka, men jag välkomnar det med öppna armar. Ja, det är mycket som fortfarande inte riktigt makes sense, både i tidslinjer och logik. Men det är heller inte poängen, utan idéen är att vi tillsammans ska ha kul under vår oundvikliga väg mot dödsriket.
En resa jag gärna gör om många gånger framöver, men som jag aldrig någonsin kommer att göra bakom en last med lösa stockar.
Läs också: ”Den var riktigt bra!” Nya skräckfilmen får 10/10 av svenska fans
Läs också: Dessa 10 olyckor från ”Final Destination”-filmerna är mest sannolika att drabba dig, enligt expert
