JJ Abrams (”Lost”) är tillbaka med en ny TV-serie som han den här gången har skrivit ihop med LaToya Morgan (”The Walking Dead”). Han överraskar med en annan typ av spänningsfylld action, långt ifrån mystisk science fiction som ju oftast är hans signum. ”Duster” återförenar honom dessutom med allas vår ”Lost”-favorit Josh Holloway, som spelar huvudrollen som JD.
Med rappa oneliners navigerar flyktbilschauffören JD en tillvaro där hans lojalitet splittras mellan brottssyndikatet han jobbar för och sin egen moral. Livet kompliceras ytterligare när en ung och ambitiös FBI-agent, Nina Hayes (spelad av Rachel Hills), anländer till stan.
Hayes är fast besluten att knäcka den kriminella organisationen och tvingar JD att välja sida. Han gör det motvilligt och måste snart konfrontera dem som en gång var som hans egen familj.
En modern western i 70-talsmiljö
”Duster” är en modern western som handlar om brott, svek och överlevnad i den amerikanska södern. Serien utspelas på 70-talet och den utnyttjar verkligen tidsepoken maximalt. Modet, frisyrerna och blinkningarna till dåtidens populärkultur är spot on. Även musiken, som innehåller en skön blandning av klassisk rock, funk och soul, är helt klockren. De tralliga låtarna förstärker atmosfären och sätter exakt rätt ton för de många och ofta brokiga händelseutvecklingarna.
Fotot med sin soldisiga ljussättning och noggrant utvalda färgpalett i bruna nyanser, spelar en viktig roll för att skapa den autentiska känslan av tid och plats. Kameran tar med van hand in oss på en resa i det klibbigt varma ökenlandskapet. Via ödsliga landsvägar leder den oss åskådare till rökiga barer med neonljus, billig alkohol och slagsmål med avbrutna biljardkön. Den ständigt hotfulla atmosfären, där faran alltid väntar runt hörnet, blir en perfekt back drop för berättelsens eskalerande dramatik.
Historien är egentligen inte särskilt uppseendeväckande men karaktärerna är desto mer nyanserade. De definieras inte bara av sina handlingar utan även av inre konflikter som plågar dem. Verkligheten utmanar ständigt deras värderingar, och de tvingas ofta parera konsekvenserna av sina beslut.
Josh Holloway är strålande i rollen
JD är vid ett första ögonkast en rätt typisk anti-hjälte. Men ju mer hans bakgrund och familjehistorik broderas ut, desto mer lär vi känna honom. Det väcker min empati men också förståelse för hans förehavanden. Holloway är verkligen strålande i rollen och jag älskar att Sawyer (från ”Lost”) ibland kan anas i sarkasmen han levererar.
Även Hayes bär på ett trauma som har format, men som också fortsatt formar henne. Hon är en svart ung kvinna med vassa armbågar, som ska ta sig fram i den vite mannens värld, bara för att i slutändan försöka sätta dit en svart gangsterboss. Vi får i återblickar se henne som liten, och förstår dilemmat hon ställs inför. Dessa scener bidrar till ett djup i den huvudsakliga historien och bryter fint mot det hårdkokta yttre.
Hayes närmaste kollega tillhör ursprungsbefolkningen och de två förenas av sitt utanförskap, men också sina ambitioner. Jag uppskattar att man ger viktiga frågor som rasism och utsatthet, plats i en på många sätt rätt glättig bilaction.
Ett avsnitt för mycket?
Det finns även en annan intressant sidointrig som kretsar kring dåtidens kvinnokamp och arbetsvillkor. Den storyn får visst utrymme mot slutet, men hade behövt mer tid för att engagera ordentligt. Samtidigt tycker jag att seriens åtta avsnitt är åtminstone en för mycket. Den hade vunnit på att tajtas till då det känns något upprepande här och var.
Trots allt är ändå ”Duster” i slutändan en snygg kriminalaction, som övertygar genom sina komplexa karaktärer och tidsenliga skildring av det amerikanska 1970-talet.
Med starka prestationer, särskilt från Holloway och Hilson, samt en lagom engagerande och stundvis lätt humoristisk berättelse, är detta en sevärd serie om man gillar spänning, moralsvaj och överlevnad.
”Duster” har premiär 16 maj på Max. Serien består av åtta avsnitt.
