Under tre decennier har sagan ”Mission: Impossible”, med Tom Cruise som superhjälten Ethan Hunt i täten, gett oss underhållning i världsklass. Så här efter den åttonde filmen i ordningen måste jag säga att den fortfarande fullständigt knockar mig. Detta sägs vara den sista filmen i franchisen och om det är så, ja då slutar allas vår Tompa med team verkligen på topp.
”Mission: Impossible – The Final Reckoning” fortsätter där förra filmen slutade. Ethan Hunt får ett uppdrag av presidenten (Angela Bassett). Uppdraget, om Hunt accepterar det, går ut på finna och förstöra den ursprungliga koden till den mycket farliga artificiella intelligensen Entity, som sedan sist har blivit ännu smartare. Den har destabiliserat demokratier, fått anhängare som bildat sektliknande rörelse och tagit sig in i olika länders försvarssystem, där den nu hotar att utlösa ett kärnvapenkrig som skulle utplåna planeten. Spoiler. Hunt accepterar uppdraget och det ska vi alla vara tacksamma för!
Men låt oss också vara ärliga. Filmen är med sin nästa tre timmar långa speltid för lång, särskilt i sin första del som är alldeles för pratig och blir därför lätt förvirrande.
Dessutom finns det en massa referenser till de tidigare filmerna, som gör det svårt att hänga med i turerna som ska följa nu. Första timmen är egentligen mer av en hyllning till allt det som tidigare varit och det är fint så. Fast även om jag finner viss nostalgisk tillfredsställelse av att se, framförallt klipp från den första filmen, så blir utrymmet i min hjärna onödigt ansträngt, och jag börjar gäspa.
Vilket jäkla ös!
Sedan händer det plötsligt: när det är ungefär två tredjedelar kvar av denna storslagna actionrulle, börjar öset! Och vilket jäkla ös det blir. Vi får hänga med på några av, som jag tveklöst döper dem till, filmhistoriens mest fantastiska actionscener, som på riktigt fick mig att gråta.
Den absolut galnaste scenen utspelas inuti och runt den ryska ubåten som hade en framträda roll i förra filmen. Vi får se Cruise utmana fysikens, men också min (och sin?) mentala hälsas lagar. Det är stört hur klaustrofobiskt och spännande det är hela tiden, och även om det mellan varven blir nästan för mycket av allt det goda, så älskar jag tveklöst varje minut. Och det är många minuter det handlar om. Herregud! Vansinniga människa vad han utsätter sig och sin publik för.
Jag sitter och gungar i biofåtöljen och duckar undan som vore jag med i ett VR-spel. Många gånger håller jag instinktivt andan och börjar nästan se stjärnor (inte de på röda mattan), eftersom jag helt enkelt inte har tid med trams som syreintag. Inte när jag blir bjuden på en sådan här adrenalinstinn tripp.
Tom Cruise ger allt
Det finns flera hisnande scener i vilka Cruise med sina våghalsiga stunts fullständigt briljerar. Han ger verkligen allt och även om jag efteråt är mer än nådigt skakig så är jag också oändligt tacksam för att han ger oss detta.
”Mission: Impossible – The Final Reckoning” spelar nostalgikortet väldigt väl, och även om det är lite sökt, så vill jag inte syna det. Jag väljer istället att njuta av en följetong som varit en del av mitt vuxna liv sedan jag som 20-åring såg första filmen på bio. För att sedan, nästan omedelbart se om den.
Trots att denna nya har sina utmaningar med lång speltid och onödigt mycket snack mellan varven, så måste jag säga att det var länge sedan jag njöt så mycket av en film på bio. Och jag längtar redan efter att få se om även den.
”Mission: Impossible – The Final Reckoning” får svensk biopremiär 21 maj.
