När The Weeknds hit ”Blinding Lights” släpptes befann jag mig för första gången i San Diego, Kalifornien, på väg genom natten i en taxi. Abel Makkonen Tesfayes väna stämma fyllde baksätet med sina överjordiska toner och låten kommer för alltid att förknippas med den eufori och förväntan som hör nyförälskelsen till.
Hiten är naturligtvis med i artistens långfilmsdebut ”Hurry Up Tomorrow”, men där som ett exempel på hur han misstolkats av sina lyssnare. Egentligen bär alla hans poplåtar på ett avgrundsdjupt mörker. Det hör man på texter som ”I’m goin’ through withdrawals. You don’t even have to do too much. You can turn me on with just a touch, baby”. Här kan jag inte annat än skratta.
Filmen må säljas in som en psykologisk thriller, men den är främst en form av navelskåderi av sällan skådat slag – ett desperat försök att visa på den ensamhet som kändisskapet för med sig, men också effekten av att bli lämnad som barn av sin far samt en identitet i kris.
Abel må spela en fiktiv version av sig själv, men det finns tydliga paralleller till egna barndomstrauman. Soundtracket är också hans egna (och inte karaktärens) vilket gör att gränsen mellan fiktion och verklighet blir minst sagt luddig.
”Hurry Up Tomorrow” är också meningen att konsumeras som en del av hans senaste album. Det blir därför nästintill omöjligt att skilja dikt från verklighet – vilket förvisso återspeglas i filmen där ”jaget” inte heller lyckas separera minnen och starka känslor från verkliga händelser.
Jenna Ortega spelar ett fan – eller kanske en spegelbild av Abel själv. Under en konsert då Abel tappar rösten möts deras blickar och ett samförstånd kring livets hjärta-smärta uppstår ögonaböj. En natt i klassisk romcom-stil följer med tivoli, pariserhjul, fnitter – och naturligtvis en ofärdig låt som får henne att gråta.
Flera scener är självaste definitionen av ”cringe” och blir en parodi på temat ”emo-musiker söker mening i en värld som inte förstår honom”. Därpå följer såklart ett andligt uppvaknande där Abel möter sitt inre barn vid en lägereld.
När filmen inte är skrattretande spirituell försöker den i stället vara en thriller som inspirerats gravt av Stephen Kings ”Lida”. Hade berättelsen haft ambitionen att göra upp med toxisk manlighet (ett ämne som berörs kort) hade den haft en starkare resonansbotten. Men nu blir det en egotripp lika giftig som den oärliga och ytliga kultur Abel försöker slå sig fri ifrån.
Vad som räddar filmen från graven är scenerna där Abel isoleras på scen – dessa förmedlar genuin ångest. Och det karusell-foto som tonsätter upplösandet av gränser, vilka är stilistiskt tilltalande och förstärker tematiken, även om visst illamående uppstår.
Illa mår jag däremot i slutet då ”Hurry Up Tomorrow” bjuder på en av årets mest desperata slutscener. OM det är så att Abel bara vill bjuda på sig själv (och inte enkom försöka gestalta en konstnärlig egodöd) är det kul. Men det råder får många oklarheter kring vad syftet är, vad som är autentiskt och inte.
Som långfilm är den svårsmält, men som musikvideo har den viss charm. Soundtracket är helt i linje med hans tidigare estetik och introlåten (med interpolering av Michael Jacksons ”Thriller”) har tydlig hit-potential.
Det finns en klar önskan om att skriva in sig i samma tradition som ”Purple Rain” och ”8 Mile” – men tyvärr påminner filmen mest om varför vissa artister gör sig bättre på arenor än bioduken. Soundtracket däremot kommer jag definitivt att lyssna på.
