Mysfaktorn är hundra när Netflix gör film av en sann berättelse om en man med en vision och hans vägran att lyssna på de människor som talar om att han inte kommer klara av att förverkliga den. Det handlar om bilmekanikern Joe Scaravella (Vince Vaughn) som när hans mor dör vill hedra hennes minne genom att öppna en italiensk restaurang med hennes namn. Som kockar ska han ha riktiga italienska far- och mormödrar som lagar mat enligt sina familjerecept. Det ska kännas som ett hem och inte en restaurang.
Det här är ingen noggrann skildring av hur en restaurang blir till och hur företaget etableras. Joe hittar en perfekt lokal att använda och plötsligt är den inredd och klar för matlagning. Det ekonomiska berörs endast för att understryka att Joe satsar allt han har för att förverkliga sin dröm. Allt praktiskt sker i bakgrunden när fokuset i manuset är helt inriktat på människorna och till största delen följer vi Joe och den fyra kvinnor starka grupp kockar som han har samlat ihop.
Smittande kärlek till livet
Kärleken till matlagning är grunden till berättelsen med en öppning i form av en nostalgisk tillbakablick där en sås så god att det pratas om den resten av filmen tillreds vidare via scener där människor förenas över bord fulldukade av delikatesser. Fotot klarar av den för verk på temat viktiga uppgiften att få de rätter som vi ser att göra otroligt läckert intryck och när det kommer till tillagandet av dem så rycker klippningen in för att ge rätt inspiration och livfull energi till de scenerna. Ett tips är att inte se den hungrig.
Trots att dramatiken tar avstamp i sorg så är det den sprudlande livsglädjen som dominerar upplevelsen. Den smittar av sig varje sekund av speltiden och man delar Joes tro att inga hinder finns om man tror på sin dröm. Till skillnad från i typisk amerikansk film på temat så skippar man här det pampiga och högtravande till förmån för en finstämt jordnära ton där nyansrika mänskliga relationer är i centrum. Det finns romantik, men den är inte det minsta smörig utan har en för filmtypen sällsynt naturlig ton. Faktum är att det här känns mer som en italiensk film än en amerikansk med det kvalitetslyft som det innebär.
Ljuvlig hyllning till Italien
Skådespelarensemblen är rent guld för vänner av insatser med substans och äkthet. Vaughn har aldrig varit bättre än här när han balanserar humor med genuint drama med bravur. De fyra aktriserna i rollerna som kockar gör fina insatser och har fenomenalt samspel. Man älskar deras sällskap från början till slut och varenda nyans i den fantastiska dialogen mellan dem tas tillvara till perfektion. Speciellt Lorraine Braccos magnifika insats i en härligt temperamentsfull roll sticker ut.
Hyllningen till Italien är underbar och gör det som egentligen är klyschor till varm underhållning. Utryck som ”capiche” haglar vilt och maten flyger i luften i bråken mellan nonnorna när det italienska temperamentet tar sig kraftfulla uttryck. Allt detta ackompanjeras av ett soundtrack förgyllt av klassiska låtar från det stövelformade landets 40- och 50-tal. Fotot har atmosfärrik och ljuvligt gammaldags och ombonad känsla som är omöjlig att inte hänföras av.
”Nonnas” är en enormt charmig dramakomedi som även levererar när det gäller att röra publiken till tårar av såväl lycka som tragedi och vemod. Unna dig den här upplevelsen och var beredd på att vilja släppa loss inspirationen i köket efteråt.