Egentligen är den här recensionen ett lite känsligt ämne. Jag vill inte förlora min gatutrovärdighet som hipp kritiker, och jag vill absolut inte stödja löpande band-avdelningarna inom svensk filmindustri, fast jag vill inte heller ljuga. Bara att erkänna; jag tycker ”Wallander: Tjuven” är en riktigt hygglig TV-deckare.

Efter att ha sett ”Zack and Miri Make a Porno” ville jag ta mig an ”Role Models” mer tack vare Elizabeth Banks än någonting annat. Visst, jag uppskattar vanligen fler av de inblandade men i det här fallet var min skeptisk ganska stor, baksidestexten lät helt enkelt inte alltför lovande. När sluttexterna rullat hade jag fått mig till livs såväl en mindre andel Banks som en bättre film än väntat.

Det börjar med humor. Fyra helt vanliga ungdomar står och pratar, skojar med varandra, och jag inser hur rolig filmen är. Det är vad jag reagerar först på och det får mig att bli förtjust i ”99% Ärlig” från första scenen. Det är när allvaret dyker upp som jag verkligen börjar inse vilken tur det är att jag fick ta plats i den lilla biosalongen.

Föga förvånande var förväntningarna låga. Att jag ville gilla och lyckades få lite pepp dagen innan behöver inte räcka långt när trailern var allt annat än lovande och regissören Stephen Sommers senaste uppkast, ”Van Helsing”, är ett av filmhistoriens mest vedervärdiga stycken. När filmen började rulla försvann min oro kvickt och från det att Scarlett O’Hara firade ner sig från ett flygfordon satt jag med ett fånigt leende på läpparna.

Grunden för ”Underworld: Rise of the Lycans” lades redan i de två första filmerna om kriget mellan vampyrer och varulvar, där vi i ord och någon enstaka suddig scen fick veta hur det hela började, och vilka roller blodsugaren Viktor, hans dotter Sonja och hennes ohemult hårige älskare Lucian spelade. Det var väldigt stora roller, i detta ursprung bärandes drag av Shakespeare. Vilket inte är att säga att filmen är bra som en Shakespearepjäs. Den är däremot bättre än väntat och det var förvisso ganska oväntat.

För tre år sedan knockade Dito Montiel mig med ”A Guide to Recognizing Your Saints”, som han skrev efter sina egna memoarer och även regisserade. När han nu återvänder med en liten film om slagsmål står det med all önskvärd tydlighet klart att han än en gång lyckats åsamka mig samma typ av positiva skada.

Jag såg fram emot ”Push”. Jag viftade bort de negativa ord jag läste i förväg och såg väldigt mycket fram emot en skön science fiction-historia. Ett coolt koncept, bra skådespelare och en regissör som jag faktiskt inte sett något av innan men som verkade respektabel. Hur fel kan det gå? Väldigt fel, visade det sig.

En död motorcyklist hittas och man upptäcker snart kopplingar till såväl olagligheter som lokala kriminella element. Det blir ett fall för Kurt Wallander i Krister Henrikssons sextonde film, nummer tre i andra omgången, en tämligen simpel historia som tillsammans med några hyggliga karaktärsstunder lyckas göra dessa nittioen minuter oväntat sevärda.