“Godzilla Minus One” är film nummer 37 i franchisen, och den femte filmen sedan rebooten. Betyder det att man måste ha sett en massa Godzilla-filmer för att hänga med här? Jag tycker inte det. Min egen erfarenhet av serien är begränsad och jag hängde med. Nödvändig information kommer fram ändå, antingen i dialog eller genom att helt enkelt bevittna Godzillas framfart på vita duken.
Det är en periodfilm som utspelar sig under och efter andra världskriget, och fungerar i samklang med med den allra första “Godzilla” från 1954. Vilket säkert underlättar.
Det hjälper också att monstret i sig inte är filmens fokus. Han finns där, absolut, och det är givetvis Godzillas framfart som driver historien. Men fokuset ligger i allra högsta grad på människorna. Framför allt på kamikazepiloten Kōichi Shikishima.
Eller den tänkta kamikazepiloten. För Shikishima (Kōichi Shikishima) kommer på andra tankar och fejkar tekniska problem med sitt plan. Inte långt efter att han har landat på en ö attackerar det gigantiska, gudaliknande, monstret och piloten är en av få överlevare. När han återvänder till Tokyo är det med rejäla skuldkänslor över vad som hänt.
Det är skuldkänslor som förföljer Shikishima under en lång tid. De ställer till det i relationen med Noriko Ōishi (Minami Hamabe), en ung kvinna han träffar på och vill hjälpa. De ger sig tillkänna i relationen med de kollegor och sedermera vänner han träffar på i sitt nya jobb. De styr hans handlande när Godzilla dyker upp igen och attackerar Tokyo.
Kōichi Shikishima och hans relationer är naturligtvis filmens hjärta och själ. Det höjer “Godzilla Minus One” till något mer än bara en monsterfilm, det ger filmen ett värde utöver att bara se ett coolt monster förstöra städer och båtar. Det blir också lite för mycket.
Jag kämpade med betyget för den här filmen. För bitvis dras människornas berättelser ut för länge. Historien tappar fart och jag börjar förlora intresset. “Godzilla Minus One” får drag av melodrama, en genre som jag personligen har svårt för. Det var i de här stunderna som jag övervägde ett lågt betyg.
Men så gör monstret entré igen. Actionscenerna, Godzillas attacker och människornas kamp mot honom, är genuint spännande och bitvis gripande. Energin är tillbaka.
Dessutom (och nästan viktigare) är det här en förbannat snygg film. Fotot är vackert, scenografin placerar sig trovärdigt och kännbart i den aktuella perioden, och specialeffekterna fungerar. Godzilla själv är dataanimerad, och ser bra ut, men samtidigt på ett sätt att jag inte kunde låta bli att undra om det ändå kunde vara en snubbe i en väldigt välgjord dräkt där.
För att inte tala om musiken. Kompositören Naoki Satō kan mycket väl vara filmens starkaste kort. Förmedlare av känslor, underbyggare av actionsekvenser. Det är gjort för biosalongen. Det är en upplevelse.
Och därmed landar jag ändå i en lagom stark fyra. Bristerna till trots (och alla kommer definitivt inte hålla med om att melodramatik är en dålig sak) är “Godzilla Minus One” en oerhört välgjord film, ett imponerande hantverk som inte alltid men åtminstone tillräckligt ofta bjuder på cinematisk spänning.
“Godzilla Minus One” går upp på biograferna den 1 december.
