DC Studios brukar ju förknippas med Batman, Superman och andra hjältar i tajta dräkter på spektakulära äventyr. När studion nu satsar på en fristående skräckis i Gotham City är det en frisk chansning, och ett välkommet genreskifte i en tid då vår växande ”superhero fatigue” kräver nytänkande.
”Clayface” är en intressant avstickare efter de senaste filmerna som ”Superman” och ”Supergirl”. Ett eget litet monster från ett mörkt hörn av DC:s universum. En film som kanske inte kommer bli någons nya favorit, men som duger gott och väl för ett biobesök kring Halloween.
Filmhunken blir ful – och förbannad
Glöm de vanliga hjältarna med övernaturliga krafter och magiska ringar. Här presenteras vi för Matt Hagen, en stilig och stigande filmstjärna vars enda superkraft kanske är ett charmigt leende.
Han har just fått en Oscarsnominering och njuter av ungkarlslivet och uppmärksamheten. Efter en partykväll hamnar han i säng med en vacker tjej – som råkar vara flickvän till gangsterbossen Marcos Szabo (svensk-danske David Dencik känns tyvärr underanvänd i en creepy roll).
Sådant kan få hårda konsekvenser, speciellt i Gotham City, och Matt får sitt ansikte uppskuret i en av de mer brutala scener du kommer se på bioduken i år.
Med vanställt ansikte förlorar han sina jobb, sina pengar och hela sin framtid. Desperat vänder sig Matt till forskaren Caitlyn, som jobbar på en experimentell procedur. Tänk AI-spetsad botox, där smarta nanopartiklar injiceras och bygger upp skadade celler.
Och till en början verkar det funka. Matt får tillbaka sitt vackra fejs och sitt självsäkra smil. Men snart upptäcker han otäcka bieffekter. För det där ansiktet verkar leva sitt eget liv, och han börjar sakta att mutera till något oigenkännligt och otäckt.
Det är en hårfin balans mellan ”Joker” och ”Morbius”
I serietidningarna är Clayface en av Batmans ärkefiender. I filmversionen får Gothams beskyddare hålla sig borta, och man undviker även alla referenser till filmer vi tidigare sett.
Istället siktar man på en riktigt mörk och barnförbjuden film i stil med succén ”Joker”. Samtidigt ligger det hela tiden farligt nära floppen ”Morbius” och Sony/Marvels andra Spiderman-spinoffs-utan-Spiderman, alltså på gränsen till att bli riktigt fånigt.
Och balansgången mellan den jordnära, realistiska världen och den obskyra förvandlingen känns svår. Man måste bara blunda för en del frågor som uppstår. Lyckas man men det är det ändå en både gripande och känslosam resa ner i avgrunden, där Tom Rhys Harries – en ny upptäckt för mig – på ett bra sätt förmedlar karaktärens skräck, ångest och sedan hämndmotiv.
Okej, den där tragiska kärlekshistorien som uppstår på vägen kunde vi nog klara oss utan. Den känns påklistrad, som om någon producent sa ”vi behöver något för den kvinnliga publiken också”. Inget ont om Naomi Ackie i rollen som Caitlyn, som helar Matt och blir hans enda vän – men jag köper inte att han plötsligt är förälskad. Kemin infinner sig inte riktigt och regissören verkar inte heller alltför engagerad i den delen av historien.
Batman-spinoff eller inte – ”Clayface” fungerar allra bäst sett som en fristående body horror och en brutal hämndfilm. Gott om äckeleffekter och gore plus några kreativa mord, det är sådant som skräcknördar med smak för blod borde gå igång på.
DC:s svar på ”The Substance” är fylld av äckelscener
Flera gånger får jag sitta med händerna för ögonen när regissören James Watkins gör vad han kan för att pusha 15-årsgränsen. Han har tidigare gjort ”Eden Lake” och amerikanska remaken av ”Speak No Evil”, så ni som vet, ni vet – karln gillar att plåga sin publik.
Och det gör nästan ännu mer ont ju mer ”enkla” scener det handlar om. Känn på detta: skalpell mot ansikte, osthyvel mot underarm, nagelsax mot ögonlock på ett skakigt flygplan – sådana saker är för mig mer obehagliga att se på än en ren slaktorgie.
Jag undrar om man har sneglat på ”The Substance” eller om det är en ren slump, men båda filmerna pratar om skönhet som hårdvaluta och priset man får betala för att behålla den. Speciellt i den ytliga underhållningsbranschen där man lätt blir utbytt. Båda filmerna gillar också groteska monster och är inte rädda för att spåra ur.
Inga jämförelser i övrigt, den snygga satiren i ”The Substance” eller den mörka humorn finns inte att hitta här, men tematiskt är ”Clayface” som en avlägsen, muterad kusin till Demi Moore-rullen.
Budgeten på 40 miljoner dollar är knappt en femtedel av vad James Gunns ”Superman” kostade. Det märks främst i vissa specialeffekter som lämnar en del att önska.
Men ”Clayface” bevisar också att DC inte behöver spendera 200+ miljoner dollar på varenda film. Och att det finns gott om fascinerande karaktärer att utforska utan att sista halvtimmen blir en trött CGI-fest bland krossade skyskrapor.
Det är inte ett helgjutet experiment. Men det struntar jag i. Jag hoppas innerligt på en biosuccé, för jag vill se våra kära producenter hos Marvel och DC Studios våga ta ut svängarna mer och överraska oss i biomörkret.
Snabbfakta: ”Clayface”
- Regi: James Watkins
- Skådespelare: Tom Rhys Harries, Naomi Ackie, Max Minghella, David Dencik, Eddie Marsan
- Genre: Skräck, thriller
- Land: USA
- Speltid: 108 minuter
- Åldersgräns: 15 år
- Svensk biopremiär: 23 oktober 2026