Den här uppföljaren, en prequel, har väldigt lite gemensamt med första filmen. I ärlighetens namn är det inte mycket som ger ”Ong Bak 2” något värde överhuvudtaget.

Jag har tålmodigt recenserat de senaste filmerna med Wallander som gått direkt till DVD. Jag har uppskattat dem, de har hållit en jämn klart godkänd kvalitet. Fast även för jämnt kan bli tråkigt i längden och det är inte utan att det känns som om manusförfattaren håller med mig.

Första Crank var ett underhållande stycke action som slutar med att Jason Statham faller mot en säker död. Uppenbarligen blir han bättre, något jag inte kan säga om filmen. Huruvida det i sin tur är en bra eller dålig sak är faktiskt inte så uppenbart som man skulle kunna tro.

Då var det äntligen dags för sjätte och sista filmen i den här omgången, och den stora frågan på mina läppar var om de med tanke på det seriella stuket ska lyckas knyta ihop allting på ett tillfredsställande sätt. Svaret? Ja och nej, men jag känner mig åtminstone tillfredsställd.

Som vanligt dras i vi rätt in i händelsernas centrum, med en liten välplacerad kritisk spark uppåt, och det är en vetskap man som publik kan känna sig trygg igen.

Det är svårt att veta hur jag ska komma igång med den här recensionen. Det är svårt, för jag älskar Seth Rogen och vill helst inte ens koppla samman honom med den här dåliga ursäkten till barnförbjuden komedi.

Säga vad man vill om Yellow Birds serie med originalhistorier från polisen i Ystad, men man vet vad man får och ”Wallander – Prästen” fortsätter i samma trygga spår.

Det är Halloween i amerikansk småstad, små och stora barn är ute efter bus eller godis. Den här kvällen går buset längre än vad de flesta av stadens invånare väntat sig. De flesta, inte alla, och vilka som vill vad är inte alldeles självklart. Inte ens vilka som är mänskliga och vilka som är någonting annat. Det, att få saker är vad de verkar vara, är en av ”Trick ’r Treats” allt för få riktigt positiva inslag.

Mitt första formade intryck, tidigt i filmen, är att personerna bakom kameran lär ha försökt väldigt hårt att vara vad originalet lyckades vara utan att anstränga sig. Det är ett intryck som håller resten av resan.

Peter Andersson var med när det började, som Leo Gaut satte han skräck i vittnen som såg honom begå ett rånmord i ”Noll tolerans” för 10 år sedan. Nu är Leo tillbaka och hjälper till att göra filmen som bär hans namn till det hittills starkaste avsnittet i den nya serien.

Och som vanligt fortsätter vi där förra filmen slutade, med ett högt tempo. Det är amfetamin, det är estnisk maffia, det är förbaskat underhållande och, när allt kommer kring, riktigt dramatiskt.

En stor del av kritiken kring första filmen i den här nya serien om polisman Johan Falk verkade relatera till förväntningar om att det skulle vara tungt med action, och att så inte var fallet. Efter att ha sett de två första efter varandra, med en närmare titt på ”Vapenbröder”, kan jag väl hålla med om nivån. Jag tycker däremot inte det är en dålig sak.

Det fanns indikationer, månadens fall kändes allt annat än inspirerande, på att ”Wallander – Cellisten” skulle få leva med ett färre antal betygsbokstäver än jag givit de två tidigare inslagen i serien. Det visade sig vara ett felaktigt antagande och jag fortsätter prata positivt om poliserna i Ystad.