Dåliga uppföljare brukade vara mer regel än undantag. Men bland de värsta var ändå de som knappt var relaterade till originalet eller på något sätt fortsatte en avslutad historia. Här är de underligaste uppföljarna.

Den lagom läskiga men ojämna ”V/H/S” har fått något så unikt som en överlägsen uppföljare. Här finns både spänning, skräck och blodiga effekter som får oss att förlåta den skakiga handkameran.

Gamle kultregissören Don Coscarelli gör comeback efter tio år med en galen, blodig och underhållande skräckkomedi som heter annorlunda. Inte för alla – och kanske aningen svår att hänga med i – men ett beundransvärt vågat bidrag till genren.

”Orion” vill mycket men uppnår mest en del oavsiktliga skratt som när Johannes Brost kastar potatis i vredesmod eller Blondinbella testar skådespeleri. Det är synd, för huvudrollsinnehavarna kämpar och bra svensk ungdomsfilm behövs – men det här stycket fäller krokben på sig själv med ett uselt, schablonfyllt manus.

Den amerikanska remaken av den mexikanska rysaren med samma namn gör sin egen, fria tolkning med gott om ändringar. Det är spännande, snyggt och välspelat men känslan av att den borde vara bättre är ständigt närvarande.

Den här holländska barnfilmen handlar om en pojke vars ADHD aldrig nämns men känns desto mer uppenbar. Dessvärre så tar den med undantag för några illa fungerande dramasekvenser aldrig sig själv på allvar och det tar emot att omfamna både huvudkaraktären och filmen i sig.

En dokumentär om vin är ungefär lika spännande som den låter. För vinkännare och andra frälsta finns det en hel del intressant i historien om hur Kina sakta tar över Frankrikes ledande vinproduktion men för oss andra är det betydligt mer underhållande med det fanatiska beteendet.

Minnesvärda psykopater på film är fler än du kan räkna på tio fingrar. De med en speciell plats i våra hjärtan är dock skurkarna som trots tveksamt beteende lyckas kittla fantasin med skrämmande attraktiva uppenbarelser. Här är filmpsykona vi i smyg finner snyggare än vi borde.

En dokumentär som modigt nog utmålar USA som skurkarna i det ändlösa kriget i mellanöstern känns inte oväntat aningen partisk och riktad särskilt mot amerikansk publik. Men det är en viktig, informativ film som behövs och det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras av de chockerande historierna.

Michael Caines lite bisarra, amerikanska accent i det här långsamma dramat om gubbe möter flicka är bara en av få osmickrande detaljer. Trots en del fint skådespeleri är resultatet en rentav rätt tråkig filmupplevelse.

Det franska uttrycket betyder ”ödesdiger kvinna” och har format en lång rad kvinnliga karaktärer i både klassiska film noirs till moderna thrillers. Vi listar de mest minnesvärda femme fatale-kvinnorna på bioduken.

Huvudrollsinnehavarnas järnstarka rollprestationer lyfter den här franska dramakomedin om två egocentriska skådespelare men tyvärr blir det både lite för bittert och gubbigt för att bära hela vägen hem.

Efter några karriärmässiga felsteg är Lukas Moodysson tillbaka i det område där han gör det han gör bäst – ett starkt drama om unga outsiders. ”Vi är bäst” skildrar träffsäkert 13-åriga, rebelliska punkartjejer på 1980-talet med både humor, värme och trovärdiga karaktärer.

Den här filmen har inte haft det lätt. Den spåddes floppa innan den ens kommit ut och blev snabbt ett av de fem största biofiaskona någonsin. Trots Jeff Bridges närvaro och kanske 4-5 roliga skämt så är dess öde helt välförtjänt.

Lukas Moodysson gör comeback med ännu en stark film om hur det är att vara ung och missförstådd tonåring. Vi hyllar 13-åriga skådespelare som gjort intryck på vita duken.

Det märks att ”You’re Next” är gjord av folk som älskar skräck. Det är sällan man ser en film i genren som så briljant lyckas kombinera splattervåld, spänning och befriande humor. Och dessutom ha en story!

Att en holländsk thriller skulle vara bland det mest spännande och obehagliga på länge var kanske inte helt väntat. Även om man vill ha ut mer av slutet så är det en unik film som inte liknar något annat vare sig i stil eller genre.