En parodi på ”Paranormal Activity”, ”The Last Exorcism” och ”The Devil Inside” gick inte att undvika. Men vill du undvika en skrattbefriad och på alla nivåer billig skräpfilm så håll dig så långt borta från den här dyngan som möjligt.

Quentin Tarantinos åttonde långfilm ”Django Unchained” är nominerad till fem Oscars, varav QT har chansen att knipa sin andra, och har redan god chans till att nå samma kultnivå som regissörens tidigare verk.

”Zombieland”-regissören Ruben Fleischer tar sig an gangstergenren och gör det med bravur. ”Gangster Squad” är en riktigt läckerbit till 40-talsnostalgi vars stabila tempo och suveräna ensemble gör att man snabbt förlåter dess få brister.

För de som inte tröttnat på svenska deckare – ja, tydligen finns dom – kommer ännu en omgång med polis Wallander. Veteranerna gör vad de ska men manuset är på medioker TV-nivå och någon form av spänning uteblir tyvärr.

När Quentin Tarantino skulle göra sin tredje film (episoden i ”Four Rooms” borträknad) var förväntningarna skyhöga och inte oväntat infriades dem inte för många. Men med jämförelser åt sidan så är ”Jackie Brown” en mogen, sofistikerad och ytterst välspelad thriller med stundtals släpande tempo som egentligen enda brist.

Hur man ser på ”Franska familjehemligheter” beror mycket på hur frigjord respektive pryd ens syn på sex är. En Svensson-familj har mycket sex och det ska skildras ut i varje detalj. Tyvärr blir man inte tillräckligt berörd av historien eller dess karaktärer.

Med sin debut gjorde Quentin Tarantino något med bankrånare och kriminella som ingen gjort förut – coola, smarta och med tungor vassa som öronkapande skalpeller. Filmen är långt ifrån lika häftig nu som när den kom för tjugo år sedan men det är fortfarande en mäktig kombination av välskriven dialog och suveräna skådespelare.

Det fanns gott om storfilmer – bra som mindre bra – som var svåra att undvika under årets gång.

I en tid när muskelknippen som Stallone och Schwarzenegger var biodukens stora actionhjältar, dundrade Bruce Willis in och blev med sitt karaktäristiska hånflin, burdusa charm och tillbakalutade machoattityd ett namn att räkna med i explosion- och pangpang-sammanhang.

Till julens högtid hör en myskväll framför en film i kombination med filt, glögg och pepparkakor till. Men se upp – inte alla julfilmer har traditionsenliga tomtar. Det är lätt för både vuxna och barn att tappa tron på julens egen mysgubbe i rött när han skildras som både supande, knarkande och våldsamma busar.

I kölvattnet av populära barnböcker och TV-serien som följde kom en långfilm med Sune och hans plågsamt pinsamma familj. ”Sunes sommar” mäter sig knappast med några större komediklassiker, men puttrar på alldeles lagom med Peter Haber i nostalgisk toppform.

Enligt mayaindianernas kalender så kan vi vänta oss en rad katastrofer och slutet på det vi kallar vår planet Jorden, nu i slutet av det ökända år 2012.

Vi minns dem alla – de barnförbjudna rullarna vi såg och suktade efter i videohyllan som små men som visade sig vara enorma besvikelser.

Vardagsrealismens brittiske mästare Ken Loach är tillbaka med en lagom trevlig dramakomedi om kriminella som ter sig till whiskeyprovning när de ska vända sina liv på rätsida. Lär tillfredställa regissörens fans och whiskeyintresserade mer än andra men puttar ändå fint med en minnesvärd insats av stjärnskottet Paul Brannigan.

Nästan 20 år efter ”Sunes sommar” gör Anders Jacobssons och Sören Olssons tjejtjusande bokkaraktär comeback på vita duken. Men mesta charm och humor överskuggas av en meningslös story, usel slapstick och stereotypiska rollfigurer.

Woody Allen fortsätter att driva med sina älskade, pretentiösa New York-bor i en av sina mest framgångsrika filmer som träffar mitt i prick både när det gäller de komiska dialogerna och mer dramatiska scenerna.

I dagarna gör två ikoner inom svensk humor comeback – Ulf Malmros med ”Mammas pojkar” och tjejtjusaren Sune i ”Sune i Grekland”.