Marvel har nu släppt sin sista biofilm för det här året som är “Spider-Man: No Way Home”. Den filmen har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.
För första gången i Spider-Mans filmhistoria avslöjas hans identitet, vilket gör att hans roll som superhjälte påverkar hans privatliv och att hans nära och kära utsätts för stor fara. När han ber Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) om hjälp med att återställa sin hemlighet, sliter trollformeln upp ett hål i deras värld och släpper lös de farligaste skurkarna som slagits mot en Spider-Man i något universum. Nu ställs Peter Parker (Tom Holland) inför sin största utmaning hittills, som kommer att förändra inte bara hans egen utan även multiversums framtid.
Den där multiverse grejen som har introducerats i Marvelunviersumet i och med karaktären Doctor Strange har jag kännt mig lite kritisk till. Jag har känt att risken med hoppa i tid och rum kan resulutera i att det blir för snurrigt och komplicerat för att man ska kunna hänga med i handlingen. Men i det här fallet verkade den oron vara helt obefogad. Resultatet blev istället en riktig nostalgikavalkad. Multiverse gjorde det möjligt att få återuppleva skurkarna Doctor Octopus, Lizard, Green Goblin, Electro och Sandman som därmed gör entré i det nya Spider-Man universumet. Samt dyker ett par andra versioner av Spider-Man/Peter Parker ifrån tidigare filmer upp och återupprepar sin versioner av karaktären. Vilka skådisar det är som dyker upp i sina Spider-Man versioner tänker jag inte avslöja för att det vore en spoiler. Men att återse dessa gamla karaktärer ifrån föregående Spider-Man universum var verkligen underbart och det höjer verkligen kvalitén och betyget på filmen.
Över lag har jag annars inte riktigt gillat de Spider-Man filmer som har haft Tom Holland i titelrollen. Det har kännts lite trist att det hela började om ifrån början med att Peter Parker var tonåring igen när de föregående filmerna hann med att avhandla karaktärens tonårstid och ta oss med längre till det att Peter Parker började att möta vuxenlivet. Men efter ett par filmer med Tom Hollands version av Spider-Man har man bara fått gillat läget. Och “Spider-Man: No Way Home” lyckades överträffa de föregående Tom Holland filmerna. Detta mycket pga att multiverse vinklingen gav utrymme att ta in karaktärerna ifrån de gamla filmen. Men även utlöver detta så tycke jag att filmen nådde en utveckling. Vinklingen att Spider-Mans hemliga identitet var helt avslöjad för omvärlden var en intressant utveckling som man inte har upplevt i någon tidigare film om karaktären.
Jag hade inte några som helst stora förväntingar på den här filmen och blev väldigt positivt överraskad. Man fick nostalgi, spektakulära och snygga actionscener kombinerat med intressanta karaktärer att följa. Det var mer än man hade kunnat vänta sig i den galet stora uppsjö av Marvelfilmer som har släppts de senaste åren. Filmen kan starkt rekommenderas om man gillar superhjältefilmer när de är som bäst. “Spider-Man: No Way Home” har allt man kan önska sig av en Marvelfilm. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.
Läs mer