Wes Andersons lägsta-nivå är väldigt hög och det känns inte riktigt schysst att jämföra hans filmer med varandra. Ändå gör jag det och då blir domen denna: ”The Phoenician Scheme” är mycket bättre än ”The French Dispatch”, men har en bra bit till mästerverket ”The Budapest Hotel”.
Den rika affärsmannen Zsa-Zsa Korda (Benicio del Toro) är måltavla för flera mordförsök och utser därför sin enda dotter, en ung nunna, till sin arvinge. För att säkerställa sitt livsprojekts fortlevnad, måste de två ge sig iväg för att förhandla med sina finansiella partners.
Tillsammans med den kufiske förmyndaren Bjorn ger sig trion ut på en resa för att hitta ett sätt att bygga klart en järnväg som saknar en sektion. Det handlar om att ”fill the gap”, det vill säga att fylla den bokstavliga klyftan i spåret, men också om att bygga en mer bildlig bro mellan en fjärmad far och hans dotter.
Korda är antihjälten och huvudpersonen i detta och trots att han inledningsvis känns som ett maktfullkomligt ego så dyker Wes Anderson gradvis ner i hans inre utveckling och utforskar där hans andra sidor. Det är Korda som i detta gör den verkliga resan och den är fin, även om jag nog egentligen är rätt trött på navelskådande män på film.
Stil och tonalitet i ”The Phoenician Scheme” andas väldigt mycket Wes Anderson och filmen är från start till mål en visuell fröjd. Scenografin är, som den brukar vara, både lekfull och lätt melankolisk med sin vackra vintage-estetik. Varje scen är väldigt detaljerad och de tjusiga kulisserna gör att de känns som konstverk i sig själva.
Istället för djupperspektiv använder Anderson ofta plana panoramakompositioner och låter kameran leka med bildens bredd. Den typen av foto var framträdande i framförallt ”Asteroid City” (2023), men återfinns även här.
Handlingen följer den färgstarka tät-trion som träffar en excentrisk och stor skara sidokaraktärer, inklusive två hurtiga bröder spelade av Tom Hanks och Bryan Cranston. Jeffrey Wright gör en mycket rapp sjökapten och som en allsmäktig skäggtomte ser vi Bill Murray flimra förbi. Relationsdynamiken och de många absurda mötena känner man igen från tidigare filmer och som vanligt skapar de humor men också stor dramatik.
Skådespelarprestationerna är överlag på topp och särskilt vill jag lyfta Mia Threapleton som nunnedottern Liesel. Hon har en otrolig närvaro i varje scen och även om hennes minspel är minimalistiskt, säger det mycket om vad som pågår i henne. Michael Cera som norrbaggen Bjorn, med förkärlek för insekter, är hysteriskt kul att titta på och bjuder på de flesta skratten.
Alla bifigurer är minnesvärda, även om flera egentligen inte får så mycket speltid. Det känns verkligen som att alla inblandade har haft otroligt roligt, vilket smittar av sig.
Trots att filmen så här i backspegeln har oändliga kvalifikationer, så lämnade upplevelsen mig ovanligt oberörd. Kanske har jag sett så många mästerverk av Anderson att när en film inte är helt fantastisk, känns den närmast lite blasé? Eller så saknar premissen om en medelåldersmagnats inre försonande resa viss resonans hos mig? Lite oklart, men något funkar inte hela vägen.
Historien rymmer ändå många intressanta etiska reflektioner om makt, tro och familj. Dialogen är tät och tempot högt vilket ibland kan vara överväldigande. Förutom vissa scener som utspelas i ett svartvitt undermedvetet (eller möjligen i dödsångestens dimma?) så är filmens kronologi och framåtdriv tydligt. Den lätt hysteriska blandningen av äventyrsepos, spionfilm, familjekomedi och existentiellt drama funkar dessutom som helhet, just tack vare den enkla linjära berättarstilen.
”The Phoenician Scheme” är med sin kombination av humor, intriger och enastående scenografi, en mycket underhållande och visuellt tilltalande film. Den saknar dock ett emotionellt djup och jag engageras inte av huvudpersonens sökande efter syfte.
Men trots detta och det faktum att filmen inte når upp till nivån av Wes Andersons bästa verk, så bjuder den starkt cineastiska upplevelsen på stor underhållning.