Efter ett hyfsat glamouröst, sprayfluffigt och väldigt yuppieinspirerat åttiotal var det dags för nittiotalet att skita ner sig och bli lite mer allvarligt igen. Jonna Vanhatalo utser 1991 till det bästa filmåret.

”Amy” är en mycket sorglig och otroligt gripande dokumentär om en av vår tids mest lysande stjärnor som slocknade alldeles för tidigt.

Det är nog få saker som gör så ont som att bli uppäten av en Tyrannosaurus Rex.

Välskriven ögonblicksdramatik och exceptionellt foto möts i denna på sätt och vis bisarra, men känslomässigt väldigt äkta historia om kärlek och dess kompromisser. ”The Duke of Burgundy” är ett ömsint och mycket sensuellt drama och samtidigt en fantastiskt vacker och explosiv, cineastisk symfoni som berör.

”The Grudge”-regissören Takashi Shimizu tonar ner rysligheterna till förmån för mer barnvänliga händelser i en filmatisering av den japanska klassikern ”Kikis expressbud”.

Jacques Audiard skapar fransk socialrealism ur en annorlunda synvinkel och lyckas både beröra och delvis uppröra med sin senaste film. ”Dheepan” som vann Guldpalmen under filmfestivalen i Cannes, handlar om en flyktingfamiljs drömmar om att börja om på nytt och svårigheterna de möter. Den är välspelad och fantastiskt snyggt fotad, men upplevs något forcerad inför sin kulmen.

Mycket stark, obehaglig och kontroversiell dokumentär om organiserad pedofili i Hollywood. Amy Berg har under flera år samlat och granskat material, vilket nu resulterat i en film som garanterat kommer få flera högt uppsatta personer i filmbranschen att skaka i brallan.

Ett väldigt underhållande men också rätt sorgligt drama om relationer och komplikationer i dem. ”Mon Roi” är skådis-som-blev-regissör-fransyskan Maiwenns tredje film och samlar här en grädda av skickliga kollegor som ger liv till de mångfasetterade karaktärerna i filmen som verkligen övertygar.

En stilla men ändå omskakande och förvisso ganska typisk svensk diskbänksskildring om fruktansvärda händelser och det som sker efter. Det tar ett tag innan historien om John hittar sitt tempo, men filmen lyckas trots det beröra från början och hela vägen till det dramatiska slutet.

En vacker och innerlig dokumentärbiografi om den legendariska svenska skådespelerskan Ingrid Bergman, berättad genom hennes egna ord och bilder. Det är personligt och för den delen även privat, men aldrig integritetskränkande eller överexponerat. ”Jag är Ingrid” är en hyllning till en stjärna, fast också en berättelse om en människa och hennes motstridiga drömmar och strävan efter att uppfylla dem.

Natalie Portman regidebuterar med ”A Tale of Love and Darkness”, som är ett starkt och poetiskt drama efter Israeliska författaren Amos Oz memoarer. Hon har även skrivit manuset till filmen och spelar dessutom huvudrollen som Amos älskade mor.

”Irrational Man” är stundvis riktigt underhållande, men filmens huvudsakliga intrig är tyvärr alldeles för banal för att på allvar engagera. Dock är skådespelarna mycket övertygande och framförallt gör den fantastiskt begåvade Emma Stone ännu en minnesvärd rollprestation som också lyfter hela filmupplevelsen.

Detta är ett underhållande och mycket sevärt porträtt om människor mitt i livet och deras många gånger lätt desperata relationer till varandra och sanningen alla säger sig vilja vara trogen.

”Tel Aviv” är en rörande, fin och oerhört välspelad Romeo-och-Julia-saga i modern tappning. Jag blir omgående engagerad i relationen mellan de två huvudpersonerna, men finner tyvärr allt eftersom att jag inte är lika investerad i karaktärerna, vilket drar ner helhetsintrycket.

”The Water Diviner” är ett relativt gripande historiskt drama om hopp, saknad och kärlek. Tyvärr är filmen till sist för lång, med väl många sidointriger som distraherar mitt fokus.

Chris Rock har skrivit och regisserat denna semibiografiska historia om en komiker som är rädd för att inte längre vara rolig. Filmen är lite ojämn på sina håll men mycket underhållande och till och med riktigt gripande emellanåt.

En av de bästa, ärligaste och mest meningsfulla dramaserier genom åren läggs ner efter bara två säsonger på HBO och min besvikelse känner inga gränser. ”Looking” är en berörande, viktig och extremt underhållande bit tv-historia som absolut borde fått ytterligare tid i etern för att på allvar kunna göra skillnad utanför den.