”Bränd” är ett väldigt välspelat och hyfsat underhållande kulinariskt drama som tyvärr saknar den där extra kryddan. Det är en aning för välpolerat samtidigt som historien är rätt simpel, förutsägbar och egentligen ganska fånig på bekostnad av en slags äkta passion för matlagning som helt saknas.

Detta är en av de mest gripande skildringarna som gjorts av Vietnamkriget, fast kanske framförallt av dess efterdyningar. För egentligen handlar ”The Deer Hunter” inte så mycket om kriget i sig utan mer om livet och döden i dess skugga. Fantastiska skådespelare i alla roller och ett manus som vågar låta saker och ting ta tid, lyfter detta mästerverk ytterligare.

”En underbar jävla jul” är faktiskt något så ovanligt som en väldigt underhållande, rolig och till och med riktigt berörande svensk film i genren dramakomedi. Helena Bergström lyckas med konststycket att skapa övertygande komik av ett hyfsat vardagligt drama om våra olikheter och vårt aldrig sinande behov att bli älskade för den vi innerst inne är.

”Grandma” är en underbar och otroligt mysig amerikansk indiefilm om familj och försoning. Historien är till synes väldigt enkel, men utvecklas med tiden till en nyanserad feministisk (och därmed mycket viktig och allmängiltig) berättelse om liv och död, kärlek, vänskap och kvinnors kamp genom tiderna.

Cary Fukunaga regisserar Netflix första långfilm, den våldsamma och hyllade ”Beasts of No Nation”.

Den tredje filmen om barndetektiverna Lasse och Maja är också den hittills bästa i serien. Det är inte lika tillgjort i kulisserna och intrigen är om inte direkt unik så åtminstone ganska spännande och absolut lite mer att bita i än vad som kanske brukligt är i en barnfilm.

En oemotståndligt gullig och fullständigt oförarglig animerad film som kanske inte direkt underhåller skiten ur mig men som ändå lyckas roa lite lätt mellan varven. Den yngre delen av publiken är däremot helt klart mer entusiastiska och enormt engagerade i det muntra biäventyret som utspelades på duken.

Skådespelarna i ”The Danish Girl” är Oscarstippade efter premiären. Vi mötte dem i Venedig.

Filmens skönhet och de helt otroliga och fantastiskt trovärdiga miljöerna tar andan ur mig inledningsvis och efteråt lämnar jag snyftande salongen. Visuellt och känslomässigt kapitulerar jag således fullständigt för det jag ser, även om det är något väldigt väsentligt och mycket påtagligt som saknas i själva berättandet.

Dokumentärfilmen ”Jag är Ingrid” om Ingrid Bergmans liv, skildrad genom hennes egna ord och bilder hade premiär i veckan med stor galavisning på Dramaten i Stockholm. Ingrids fyra barn, Pia Lindström, Roberto, Ingrid och Isabella Rossellini var alla på plats för att se filmen och hedra minnet av sin mamma.

”Ricki and the Flash” är en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer. Bra musik och sköna karaktärer lyfter denna rätt alldagliga historia om en kvinna som vill något annat i livet. Manuset är välskrivet och huvudrollen spelas av ingen mindre än Meryl Streep, vilket såklart inte helt otippat ger det hela än mer lyft.

Ganska tröttsamma upprepningar av ”Sinister” från 2012 och en hel del annat som man redan innan sett i någon form gör att denna uppföljare inte blir mer än knappt sevärd. Lite läskig är den förvisso stundvis och på sina håll riktigt välspelad, men i övrigt förblir den ganska lam.

Är man på rätt humör är faktiskt den lätt enerverande, men alltid glatt energiske apan Nicke en sann fröjd att följa även om man med råge passerat fem år. Och så är alltså också fallet när jag ser denna, den tredje fristående långfilmen i vilken den mer än nådigt nyfiken Nicke åter hamnar i trubbel.

Inte mindre än åtta filmer med HBTQ-tema väntar på premiär.

”Paper Towns” är en rätt traditionell historia om amerikanska High School-ungdomar och deras sökande efter kärlek och sig själva. Det är ofta småroligt, väldigt mysigt och så där lite lagom tänkvärt även om filmen tyvärr aldrig når några högre höjder.

Den senaste i raden av alla superhjältar som Marvel presenterar för oss är också den minsta. Men storleken har ingen betydelse. Åtminstone inte i fallet ”Ant-man”, som faktiskt gör det som flera andra av hans avsevärt mycket biffigare kollegor i sina separata filmer sällan lyckas göra – att engagera sin publik även när actionsekvenserna tonat ut.

”Den stora nötkuppen” är en väldigt färgglad och lättsam saga som absolut kan komma att tilltala den yngre delen av publiken, även om jag är ytterst tveksam till om den äldre blir lika road. En slutligen rätt så oinspirerande och ganska trist film om små lurviga djur som kommer på att samarbete lönar sig.