”The Duff” är en väldigt typisk high school-komedi om den fula ankungen som drömmer om att bli en svan. Inga större överraskningar väntar, men det filmen saknar i originalitet tar den igen i sina välmenande om än rätt övertydliga budskap.

”Asterix – Gudarnas hemvist” är inte en jättespännande historia men dock en mycket underhållande, snygg och fartfylld film. Alla som är bekanta med den tecknade serien och de sköna gestalterna därifrån lär inte bli besvikna, även om skämten blir lite trötta och uttjatade mot slutet.

Ett helt år väntade jag alltså på en fortsättning som aldrig kom. Men jag är inte bitter, nej då, inte heller arg, men dock rätt uttråkad och också ganska besviken för att jag nu måste ge mig till tåls ännu ett år och hoppas på det där, som ändå någonstans fortfarande känns som värt att vänta på.

”Hotell Marigold 2” är en riktigt ljuvlig fortsättning på de brittiska pensionärernas äventyr i Indien. Trots döden som hela tiden av naturliga orsaker lurar i periferin, är detta en ovanligt upplyftande och härlig feelgood-film för egentligen vilken åldersgrupp som helst.

Jonna Vanhatalo tipsar om filmer om kvinnor som du antagligen missat, men bör se.

Magnifika rollprestationer lyfter denna stillsamma thriller om kapitalistiska drömmar och kompromisser man är redo att göra för att nå dem. Måhända att det är något enformigt emellanåt, men det finns ändå ett tydligt driv framåt så att jag som åskådare hela vägen känner mig investerad i det jag ser.

Svensk bröllopsfars som tyvärr inte får fart förrän mot slutet och då är det för sent. ”I nöd eller lust” är en film om nöd snarare än lust och dessutom, sin stjärnspäckade ensemble till trots, inte särskilt rolig någonstans.

Suggestiv spänning och krypande obehag möts i denna enkla men mycket otäcka filmiska mardröm. ”It Follows” är med sitt effektiva foto och kusliga musikaliska ledmotiv en otroligt skrämmande skräckfilm som garanterat kommer bringa dig kalla kårar och störa din nattsömn.

Ett gripande och stundvis lätt sentimentalt drama om vår historia och vikten av att inte glömma den. ”Woman in Gold” är en angelägen film om personlig upprättelse, men handlar samtidigt om en tragedi som drabbade hela mänskligheten.

Välskrivna dialoger och fantastiska skådepelare i de viktigaste rollerna lyfter denna egentligen rätt sedvanliga romantiska historia som inte direkt bringar med sig något nytt. Dock är sagan otroligt vackert berättad, med lika enkelt som fint budskap och kommer utan tvekan förtrolla både liten och stor.

Dyster svensk diskbänksrealism som utspelar sig i den vackra norrländska landsbygden. Delvis baserad på verkliga händelser är ”Flocken” en mörk och engagerande, men framförallt mycket viktig, film som handlar om hur gemenskapen i ett samhälle kan vändas emot den som allra mest behöver dess stöd.

”Big Eyes” är ett vackert, underhållande och otroligt gripande drama med verklighetsbakgrund. Tim Burton kliver ur skuggorna och berättar en djupt berörande, men till sist ändå hoppfull historia i vilken männen dominerar, kvinnor kuvas och konsten ifrågasätts.

”Mr Holmes” är ett lågmält detektivdrama som fängslar publiken tack vare en skickligt berättad historia vars olika delar väldigt fint kompletterar varandra. Ian McKellen är lysande som den åldrande Sherlock Holmes medan Laura Linney och Milo Parker övertygar i andra roller. Dessutom är manuset mästerligt och regin av Bill Condon oklanderlig.

”Fifty Shades of Grey” är ett erotiskt laddat drama efter E.L. James bästsäljande bok med samma namn. Filmen är förvisso på sina håll rätt sexig, men för det mesta bara tomma floskler i omlopp.

Ett hyfsat spännande upplägg om häxor och demoner som tyvärr aldrig fångar mig som film. De unga skådespelarna är duktiga och girlpower-budskapet uppskattas. Men ”Cirkeln” är på tok för lång och de många specialeffekterna fungerar inte hela vägen, vilket stör känslan av mystik.

Brittiske regissören Andrew Haigh har skapat ett intimt och välspelat drama om kärlek och svikna förtroenden i en relation mellan något så ovanligt (i film vill säga) som två gamla människor. Manuset berättar precis tillräckligt, så som bara riktigt bra manus gör. Inget sägs i onödan, men däremot är allt som sägs av betydelse.

Terrence Malick skapar sin vana trogen poetisk bildsymfoni och är också onekligen en orkesterledare som vet vad han gör. Dock lämnar resultatet en hel del övrigt att önska och mig helt oberörd efteråt.