Den norska katastroffilmen ”Vågen” är Skandinaviens första någonsin och levererar faktiskt över förväntan. Visst, filmen lyckas inte undvika alla vedertagna klichéer men är trots det från början till slut riktigt spännande och dessutom extremt välspelad.

Fruktansvärt gripande om vårt gemensamma trauma som är förintelsen under andra världskriget. Historien är hyfsat anspråkslös men berättad innovativt och med sådan frenesi att man som åskådare inte kan värja sig. Det känns konstant, är ofta obehagligt och hela tiden väldigt upprörande. ”Sauls son” är ett mästerverk, rörliga bilder sammanfogade i absolut perfektion.

Högtravande och långtråkigt om vackra amerikaner som krisar vid havet under europaresan. Det äkta paret Angelina Jolie och Brad Pitt gör, utan större framgång, sitt bästa för att få liv i liket som är det här ångestladdade relationsdramat. Till sist är det fotot och de vackra omgivningarna som är någorlunda upplyftande, medan mycket annat tyvärr suger.

En ärlig och oblyg inblick i en tonårings innersta drömmar och utåt sett tabubelagda fantasier. Trots en egentligen väldigt dyster och moraliskt rätt svårsmält historia är denna otroligt välspelade film ovanligt lättsam att ta till sig.

”Rachel och Jossan” blandar humor med berörande dramatik på ett unikt och naturligt sätt. Jonna Vanhatalo har sett de första tre avsnitten av TV3:s komediserie.

”Bränd” är ett väldigt välspelat och hyfsat underhållande kulinariskt drama som tyvärr saknar den där extra kryddan. Det är en aning för välpolerat samtidigt som historien är rätt simpel, förutsägbar och egentligen ganska fånig på bekostnad av en slags äkta passion för matlagning som helt saknas.

Detta är en av de mest gripande skildringarna som gjorts av Vietnamkriget, fast kanske framförallt av dess efterdyningar. För egentligen handlar ”The Deer Hunter” inte så mycket om kriget i sig utan mer om livet och döden i dess skugga. Fantastiska skådespelare i alla roller och ett manus som vågar låta saker och ting ta tid, lyfter detta mästerverk ytterligare.

”En underbar jävla jul” är faktiskt något så ovanligt som en väldigt underhållande, rolig och till och med riktigt berörande svensk film i genren dramakomedi. Helena Bergström lyckas med konststycket att skapa övertygande komik av ett hyfsat vardagligt drama om våra olikheter och vårt aldrig sinande behov att bli älskade för den vi innerst inne är.

”Grandma” är en underbar och otroligt mysig amerikansk indiefilm om familj och försoning. Historien är till synes väldigt enkel, men utvecklas med tiden till en nyanserad feministisk (och därmed mycket viktig och allmängiltig) berättelse om liv och död, kärlek, vänskap och kvinnors kamp genom tiderna.

Cary Fukunaga regisserar Netflix första långfilm, den våldsamma och hyllade ”Beasts of No Nation”.

Den tredje filmen om barndetektiverna Lasse och Maja är också den hittills bästa i serien. Det är inte lika tillgjort i kulisserna och intrigen är om inte direkt unik så åtminstone ganska spännande och absolut lite mer att bita i än vad som kanske brukligt är i en barnfilm.

En oemotståndligt gullig och fullständigt oförarglig animerad film som kanske inte direkt underhåller skiten ur mig men som ändå lyckas roa lite lätt mellan varven. Den yngre delen av publiken är däremot helt klart mer entusiastiska och enormt engagerade i det muntra biäventyret som utspelades på duken.

Skådespelarna i ”The Danish Girl” är Oscarstippade efter premiären. Vi mötte dem i Venedig.

Filmens skönhet och de helt otroliga och fantastiskt trovärdiga miljöerna tar andan ur mig inledningsvis och efteråt lämnar jag snyftande salongen. Visuellt och känslomässigt kapitulerar jag således fullständigt för det jag ser, även om det är något väldigt väsentligt och mycket påtagligt som saknas i själva berättandet.

Dokumentärfilmen ”Jag är Ingrid” om Ingrid Bergmans liv, skildrad genom hennes egna ord och bilder hade premiär i veckan med stor galavisning på Dramaten i Stockholm. Ingrids fyra barn, Pia Lindström, Roberto, Ingrid och Isabella Rossellini var alla på plats för att se filmen och hedra minnet av sin mamma.

”Ricki and the Flash” är en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer. Bra musik och sköna karaktärer lyfter denna rätt alldagliga historia om en kvinna som vill något annat i livet. Manuset är välskrivet och huvudrollen spelas av ingen mindre än Meryl Streep, vilket såklart inte helt otippat ger det hela än mer lyft.

Ganska tröttsamma upprepningar av ”Sinister” från 2012 och en hel del annat som man redan innan sett i någon form gör att denna uppföljare inte blir mer än knappt sevärd. Lite läskig är den förvisso stundvis och på sina håll riktigt välspelad, men i övrigt förblir den ganska lam.