Unga litteraturstudenten Anastasia Steele (spelad av Dakota Johnson), ska intervjua miljardären Christian Grey (Jamie Dornan) för sin kårtidning. De två är från olika världar men dras ohjälpligt till varandra och inleder också snart ett förhållande. Ett förhållande som från början helt är på hans villkor, vilket både bekymrar men också lockar den oskuldsfulla Ana djupare in i det.
Jag har lite svårt att få grepp om vad som egentligen är filmens handling eller dess budskap, om den ens har något sådant. Manlig dominans och kvinnlig underkastelse och tjusningen däri? Kanske? Eller inte?
Tyvärr lider ”Fifty shades of Grey” av ett hopplöst dåligt manus och ger mig inga svar. Med uselt manus kommer såklart inte helt otippat också extremt platta karaktärer, som bara i filmens dunkla och redigerade sängkammarscener känns hyfsat naturliga. Vilket i och för sig mitt i det andra inte helt tillfredställande, är ganska tacksamt då detta i första hand är en erotisk fantasi förverkligad på film, där det mesta dramat utspelas just i sängen. Dock blir det heller aldrig till något mer, vilket är synd, för det är bara så intressant med två timmar städad mjukisporr på tomgång. Jag hade faktiskt hellre sett att delar av den många gånger pinsamma dialogen blev bortklippt till förmån för lite mer skoj i sänghalmen då det onekligen är i de scenerna filmen fungerar bäst. Ja eller åtminstone lite bättre.
Christian Grey, förstår jag, är en fantasifigur och som sådan passar han säkert bra som en slags hjälte i bokform, men frågan är om han anstår samma roll i en film? Jag blir mest konfunderad och lite halvt illa till mods av hans svartsjukeutbrott och fruktansvärda kontrollbehov över allt och alla. Allra mest sin nya så kallade flickvän Ana. Jag ser i honom en rätt osympatisk, om än materiellt generös sociopat och har därför egentligen svårt att ta till mig ens det potentiellt heta scenerna i vilka han så tydligt både har och tar övertaget.
Det är dessutom väldigt påtagligt att inte ens skådespelarna är helt bekväma i sina roller och framförallt inte med de pinsamt usla dialogerna som av helt fel anledning lockar fram skratt i publiken. Dakota Johnson är trots allt rätt bra som Anastasia. Det börjar lite tafatt, men hon växer med uppgiften och hittar så småningom sin karaktär, även om filmen då i princip är slut. Jamie Dornan är, ja… trevlig att titta på. Men tyvärr är hans Mr. Grey som sagt en rätt knepig figur till att börja med, som därutöver har fått äran att leverera de flesta av de illa förankrade replikerna. Så när han plötsligt utbrister: ”I am no good for you. You have to let me go!” efter bara en fika, är det ingen som tror på honom. Allra minst Dornan själv.
Sam Taylor-Johnson har regisserat detta erotiska spektakel vars målgrupp torde vara i första hand unga tjejer och eventuellt deras pojkvänner. Hon gör med tanke på materialet ett godkänt jobb och framförallt tycker jag om att hon tydligt och icke dömande fokuserar på Anastasia och hennes njutning i de lättare sadomasochistiska äventyren karaktären hänger sig åt. Och även om en lätt unken eftersmak kommer av den ständigt påvisade underkastelsen av kvinnan och fokusen på hennes nakna kropp, så känns Ana till sist inte bara som ett offer.
Mina förväntningar inför filmen var blandade och jag måste så här efteråt tillstå att ”Fifty Shades of Grey” inte är sämre än väntat, men heller inte bättre. Detta är inte ett mästerverk. Det är egentligen knappt ens en bra film, men den kommer kunna framkalla lite känslosvall och förtjusta fnitter i biosalongerna framöver. Så för all del, är det vad du för stunden vill ha – gå och se.
