Cary Fukunaga regisserar Netflix första långfilm, den våldsamma och hyllade ”Beasts of No Nation”.

Den tredje filmen om barndetektiverna Lasse och Maja är också den hittills bästa i serien. Det är inte lika tillgjort i kulisserna och intrigen är om inte direkt unik så åtminstone ganska spännande och absolut lite mer att bita i än vad som kanske brukligt är i en barnfilm.

En oemotståndligt gullig och fullständigt oförarglig animerad film som kanske inte direkt underhåller skiten ur mig men som ändå lyckas roa lite lätt mellan varven. Den yngre delen av publiken är däremot helt klart mer entusiastiska och enormt engagerade i det muntra biäventyret som utspelades på duken.

Skådespelarna i ”The Danish Girl” är Oscarstippade efter premiären. Vi mötte dem i Venedig.

Filmens skönhet och de helt otroliga och fantastiskt trovärdiga miljöerna tar andan ur mig inledningsvis och efteråt lämnar jag snyftande salongen. Visuellt och känslomässigt kapitulerar jag således fullständigt för det jag ser, även om det är något väldigt väsentligt och mycket påtagligt som saknas i själva berättandet.

Dokumentärfilmen ”Jag är Ingrid” om Ingrid Bergmans liv, skildrad genom hennes egna ord och bilder hade premiär i veckan med stor galavisning på Dramaten i Stockholm. Ingrids fyra barn, Pia Lindström, Roberto, Ingrid och Isabella Rossellini var alla på plats för att se filmen och hedra minnet av sin mamma.

”Ricki and the Flash” är en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer. Bra musik och sköna karaktärer lyfter denna rätt alldagliga historia om en kvinna som vill något annat i livet. Manuset är välskrivet och huvudrollen spelas av ingen mindre än Meryl Streep, vilket såklart inte helt otippat ger det hela än mer lyft.

Ganska tröttsamma upprepningar av ”Sinister” från 2012 och en hel del annat som man redan innan sett i någon form gör att denna uppföljare inte blir mer än knappt sevärd. Lite läskig är den förvisso stundvis och på sina håll riktigt välspelad, men i övrigt förblir den ganska lam.

Är man på rätt humör är faktiskt den lätt enerverande, men alltid glatt energiske apan Nicke en sann fröjd att följa även om man med råge passerat fem år. Och så är alltså också fallet när jag ser denna, den tredje fristående långfilmen i vilken den mer än nådigt nyfiken Nicke åter hamnar i trubbel.

Inte mindre än åtta filmer med HBTQ-tema väntar på premiär.

”Paper Towns” är en rätt traditionell historia om amerikanska High School-ungdomar och deras sökande efter kärlek och sig själva. Det är ofta småroligt, väldigt mysigt och så där lite lagom tänkvärt även om filmen tyvärr aldrig når några högre höjder.

Den senaste i raden av alla superhjältar som Marvel presenterar för oss är också den minsta. Men storleken har ingen betydelse. Åtminstone inte i fallet ”Ant-man”, som faktiskt gör det som flera andra av hans avsevärt mycket biffigare kollegor i sina separata filmer sällan lyckas göra – att engagera sin publik även när actionsekvenserna tonat ut.

”Den stora nötkuppen” är en väldigt färgglad och lättsam saga som absolut kan komma att tilltala den yngre delen av publiken, även om jag är ytterst tveksam till om den äldre blir lika road. En slutligen rätt så oinspirerande och ganska trist film om små lurviga djur som kommer på att samarbete lönar sig.

”Trainwreck” är en hysteriskt rolig, smart och tänkvärd komedi som garanterat kommer roa den tjurigaste av oss. Amy Schumer har skrivit manus och spelar huvudrollen medan Judd Apatow regisserar och gör här faktiskt sin bästa film på mycket länge.

En annorlunda och väldigt fascinerande tv-serie från brittiska BBC som är skapad efter boken med samma namn av Susanna Clarke. Det är hela vägen otroligt välspelat och manuset är både fyndigt, innehållsrikt och bjuder på en mängd häftiga överraskningar. Scenografin, kostymerna och hantverket i övrigt är dessutom även de fullständigt enastående.

”Game of Thrones” är ett storslaget fantasyäventyr i oändligt många dimensioner som med rätta hyllats av både fans och kritiker världen över. Detta mäktiga epos som trots några uppförsbackar bara blivit bättre och bättre bjuder på kärlekskomplikationer, politiska intriger och korruption i en underbar och allt annat än salig blandning. (Recension av säsong 1-5.)

Kjell Sundvalls andra komedi för året roar visserligen mer än hans första, vilket i och för sig inte säger så mycket då den förra knappt roade alls. ”Prästen i paradiset” är tyvärr också den rätt så enfaldig och på tok för intetsägande för att underhålla på riktigt.