”Fonko” handlar om den musikaliska revolutionen i Afrika men tar också upp sociala och politiska förändringar vid sidan av den. Det är efter ett tag intressant och lusten att veta mer väcks, men framförallt vill jag inte sluta lyssna på de fantastiskt hypnotiserande rytmerna som hela vägen ackompanjerar historien.

Se upp i backen för finska attacken! Jonna Vanhatalo försöker bli skidhoppare på två dagar, träffar Hugh Jackman och kommer hem med en upplevelse för livet.

Detta är den sanna historien om en osannolik brittisk backhopparhjälte, som tack vare sitt mod och sin outtröttliga beslutsamhet att följa sina drömmar kom att älskas av en samlad åskådarskara. Filmen är tydligt skapad efter en särskild mall som de flesta av oss är bekanta med, men samtidigt finns det något synnerligen sprudlande med berättelsen om Eddie att jag, trots flera invändningar, inte kan eller vill annat än dras med i allt vad filmen vill dra mig med på.

Nia Vardalos har dammat av pennan och skrivit en uppföljare till sin succé ”Mitt stora feta grekiska bröllop” från 2002. Inte mycket är nytt, vilket i och för sig både är styrkan men också svagheten i del 2. Det är absolut småmysigt att återse den stora feta familjen, problemet är bara den alldeles för tydliga bristen på något nytt, som väger mycket tyngre.

Nia Vardalos har skrivit manuset och spelar även huvudrollen i denna myspysiga romantiska komedi om kärlek och fördomar från 2002. Filmen är med enkla medel väldigt rolig och rätt anspråkslös till både yta och form, vilket också är dess stora styrka då alla verkligen har något att känna igen sig i.

Det tog några säsonger och väldigt mycket tuttar och bar hud överlag innan kvinnorna på allvar började visa sina talanger i den annars väldigt mansdominerade serien ”Game of Thrones”.

Detta är ett lågmält, men välberättat drama om rivalitet två åldrade bröder emellan i en liten by på Island. Det är otroligt anspråkslöst, fast desto mer berörande och så fantastiskt vackert att jag stundvis gapar av förtjusning i min biofåtölj.

Jonna Vanhatalo kräver att biografen ska fortsätta vara en smartphone- och googlebefriad frizon.

2016 verkar bli året då animerade djurfilmer på allvar ger sig till känna. Visst har vi sett djur-kul på bio förr men sällan i den här väldigt lovande omfattningen.

Disneys senaste animerade film är en deckare, men samtidigt en underbar solidaritetssymfoni om vänskap och empati världens alla djur emellan. Det är spännande, charmigt och väldigt tänkvärt för både stora och små.

”Blood Simple” från 1984 är en Texasbaserad, svettig thriller skapad av Joel och Ethan Coen. Filmen är otvivelaktigt en av de bästa moderna noir-filmerna och även om den i annat fall kanske inte kan kallas modern längre, så kommer den aldrig kännas förlegad. Kryddad med spänning, mörk humor och en fullständigt fantastisk Frances McDormand i huvudrollen är detta ett måste-se-mästerverk för vilken filmälskare som helst.

Från hårflätande hippie till flerfaldigt Oscarsnominerad skådespelare: Mark Ruffalo berättar om sin brokiga väg till toppen.

Medeltiden skickade en brevduva och vill ha sina könsstereotyper tillbaka! Jag kanske överdriver en aning. Men nog sjutton stinker det mossa över hur män och kvinnor skildras i denna så kallade komedi som ska lära oss stackars fruntimmer att vi faktiskt klarar oss själva. Medan vi väntar på den rätte vill säga.

Varje gång någon säger ”Winter is coming” – ta en värmande shot vodka.

”Mustang” är en otroligt vacker ungdomsskildring ur ett lättare feministiskt perspektiv som berättar historien om fem fnittriga flickor som fängslas i hemmet av sin konservativa familj. Det är en gripande och bitvis extremt upprörande film av förstagångsregissören Deniz Gamze Ergüven, men samtidigt är det ett väldigt fint drama om visserligen något fruktansvärt, men lika mycket om hur göra för att överleva det.

Det är inte mycket som är nytt i denna, den fjärde, semianimerade historia om de talande jordekorrarna Alvin, Simon och Theodor. Förvisso blir det fortfarande lite småcharmigt emellanåt och musiken är härligt trallig. Men i övrigt lämnas åskådaren med en torr smak i munnen och en fundering kring varför detta ens blev till.

Inte sämre än sin föregångare. Men inte direkt bättre heller. Ice Cube och Kevin Hart fortsätter polis-parhästandet på samma sätt som de en gång började. Något som alltså innefattar en rätt rejäl dos av skrikande och gapande, men tyvärr inte med så mycket humor eller annan substans.