”Downton Abbey”. En underbar liten sagovärld i ett stort slott. Sex säsonger senare är det dags för den sista julspecialen och ett stort tomrum hägrar.

David O. Russell har åter samlat sina favoritskådisar med Jennifer Lawrence i spetsen och skapat en film om en stark kvinna och hur en mopp förändrade hennes liv. Resultatet är snyggt och väldigt underhållande, men trots ett fint budskap blir jag aldrig särskilt berörd.

Italienaren Nanni Morettis 12:e film är en semibiografisk historia om livet, döden och relationer mellan människor. Den döende modern som en katalysator för en medelålders kvinnas existentiella uppvaknande är berörande och fint skildrat, men tyvärr saknas ett driv framåt i berättelsen varför filmen inte lyckas gripa tag i mig så mycket som jag hade hoppats.

Är det så farligt med en julkalender där man faktiskt kan lära sig något? Jonna Vanhatalo ryter till mot kritiken som drabbat ”Tusen år till julafton”.

”Tsatsiki, farsan och olivkriget” låter lätt lite larvigare än vad det är och det finns en allvarligare underton som jag hade önskat kunde fått ta mer plats. Dock är filmen underhållande för den tänkta målgruppen men även tillräckligt charmig för att roa också deras föräldrar.

Detta är en amerikansk independentfilm som är otroligt fascinerande och riktigt spännande i all sin enkelhet. ”Experimenter” bringar dessutom med sig viktiga budskap om att våga ifrågasätta auktoriteter och samtidigt lita på sin egen medmänskliga intuition.

”Tangerine” av Sean Baker är ett modernt och väldigt underhållande nutidsdrama som fokuserar på människor oftast förpassade att vara utanför blickfånget. Dessa individer är bland de mest levande och färgstarka karaktärer jag sett på bio på ett bra tag och en inblick i deras liv är lika fascinerande som fängslande.

Den franska publik- och kritikfavoriten ”Marguerite” från Venedigs filmfestival tidigare i år är ett snyggt kostymdrama och en otroligt härlig film med mycket hjärta.

Den norska katastroffilmen ”Vågen” är Skandinaviens första någonsin och levererar faktiskt över förväntan. Visst, filmen lyckas inte undvika alla vedertagna klichéer men är trots det från början till slut riktigt spännande och dessutom extremt välspelad.

Fruktansvärt gripande om vårt gemensamma trauma som är förintelsen under andra världskriget. Historien är hyfsat anspråkslös men berättad innovativt och med sådan frenesi att man som åskådare inte kan värja sig. Det känns konstant, är ofta obehagligt och hela tiden väldigt upprörande. ”Sauls son” är ett mästerverk, rörliga bilder sammanfogade i absolut perfektion.

Högtravande och långtråkigt om vackra amerikaner som krisar vid havet under europaresan. Det äkta paret Angelina Jolie och Brad Pitt gör, utan större framgång, sitt bästa för att få liv i liket som är det här ångestladdade relationsdramat. Till sist är det fotot och de vackra omgivningarna som är någorlunda upplyftande, medan mycket annat tyvärr suger.

En ärlig och oblyg inblick i en tonårings innersta drömmar och utåt sett tabubelagda fantasier. Trots en egentligen väldigt dyster och moraliskt rätt svårsmält historia är denna otroligt välspelade film ovanligt lättsam att ta till sig.

”Rachel och Jossan” blandar humor med berörande dramatik på ett unikt och naturligt sätt. Jonna Vanhatalo har sett de första tre avsnitten av TV3:s komediserie.

”Bränd” är ett väldigt välspelat och hyfsat underhållande kulinariskt drama som tyvärr saknar den där extra kryddan. Det är en aning för välpolerat samtidigt som historien är rätt simpel, förutsägbar och egentligen ganska fånig på bekostnad av en slags äkta passion för matlagning som helt saknas.

Detta är en av de mest gripande skildringarna som gjorts av Vietnamkriget, fast kanske framförallt av dess efterdyningar. För egentligen handlar ”The Deer Hunter” inte så mycket om kriget i sig utan mer om livet och döden i dess skugga. Fantastiska skådespelare i alla roller och ett manus som vågar låta saker och ting ta tid, lyfter detta mästerverk ytterligare.

”En underbar jävla jul” är faktiskt något så ovanligt som en väldigt underhållande, rolig och till och med riktigt berörande svensk film i genren dramakomedi. Helena Bergström lyckas med konststycket att skapa övertygande komik av ett hyfsat vardagligt drama om våra olikheter och vårt aldrig sinande behov att bli älskade för den vi innerst inne är.

”Grandma” är en underbar och otroligt mysig amerikansk indiefilm om familj och försoning. Historien är till synes väldigt enkel, men utvecklas med tiden till en nyanserad feministisk (och därmed mycket viktig och allmängiltig) berättelse om liv och död, kärlek, vänskap och kvinnors kamp genom tiderna.