Efter hyllade ”Drive” och oförtjänt sågade ”Only God Forgives” är Refn tillbaka med en filmfest som heter duga. I sitt senaste alster lånar han friskt från diverse olika stilar och skapar på så sätt ett helt eget och extremt rysligt verk där inga regler råder.
”The Neon Demon” handlar om den unga småstadstjejen Jesse som flyttar till Los Angeles för att göra karriär som modell. Hennes naturliga skönhet är högt eftertraktad i det plastiga Hollywood och hon når snabbt framgång. Framgången väcker dock avundsjuka och hat hos de andra modellerna som till vilket pris som helst vill ha det som Jesse har.
Refn har tillsammans med Mary Laws och Polly Stenham skrivit manuset som har en sparsmakad dialog och väldigt löst sammansatt intrig. Som vanligt i Refns filmer gör det ingenting, då det inte är så mycket det som händer som fängslar, utan snarare hur det händer.
”The Neon Demon” är en studie av vår tids sjukliga besatthet av ungdom och skönhet och även om filmen alltså egentligen inte handlar om så mycket, så känns den desto mer. Det visuella i varje bildruta är väldigt detaljrikt och metaforerna och symboliken otroligt talande.
Det här är inte en film för de mest kräsmagade och den kommer garanterat dela upp åskådarna i två läger. Vissa kommer älska filmen och fascineras av mystiken, medan andra kommer avsky, äcklas och bli förbannade på vad de ser. Jag tillhör otvivelaktigt den första skaran och längtar efter att få se och riktigt grotta in mig i den igen. Jag älskar rörliga bilder som suger sig fast, som inte släpper taget, som överraskar och ruskar om. Redan i förtexterna är jag fångad och trots ett rätt makligt tempo inledningsvis lossnar aldrig filmens grepp om mig. Jag kan eller vill inte värja mig, bara flyta med på den ofta väldigt absurda färd som Refn bjuder på.
Karaktärerna överlag är ganska platta och vi får aldrig lära känna dem. I en annan film hade det antagligen stört mig, fast eftersom denna handlar om just yta, passar det på sätt och vis att aldrig gå djupare in under den heller.
Elle Fanning med sina stora ögon är given som den unga oskuldsfulla Jesse och även de andra tjejerna vid sidan av henne, med framförallt Jena Malone i täten som sminkösen Ruby, är riktigt bra. Keanu Reeves i en mindre roll som sliskig motellägare är lika obehaglig som övertygande också han.
”The Neon Demon” är en otroligt medryckande och samtidigt rätt frånstötande berättelse om kvinnlig fägring och besatthet av densamma. Det är otäckt och spännande men också provocerande, för hur man än ställer sig till det man ser, väcker filmen funderingar hos betraktaren om vad en vacker yta egentligen är och hur viktig den får anses vara. Detta är, om inte en direkt feministisk film så åtminstone inte, så som det ofta annars brukar vara, en regelrätt manlig betraktelse av kvinnlig skönhet, trots att skönheten såklart är i centrum och regissören råkar vara en man.
Vardagsbetraktelser, diskbänksrealism och gripande verklighetsbaserade historier i all ära, men ibland vill man bara fly det realistiska och låta sig omslutas av kaxigt sensationella filmsagor om något så ytligt som just yta.
”The Neon Demon” är en fullständigt förtrollande bioupplevelse för alla sinnen. Som vanligt i Nicolas Winding Refns filmer så ackompanjerar dessutom ett härligt 80-talsklingande soundtrack de våldsamt vackra bilderna som inte lämnar min hornhinna på ett bra tag efteråt.