Överraskande starkt om kvinnoöden vid sidan av Bollywood

Kvinnosynen i Indien har de senaste åren kommit upp på kartan även här i väst när hemska gruppvåldtäkter och groteska mord på unga tjejer blivit något av en epidemi i landet. I ”Angry Indian Godesses” tas problemet som denna kvinnosyn är upp på ett mycket handfast sätt och trots att filmen handlar om kvinnor och kanske i första hand tilltalar kvinnor så finns väldigt mycket i den som även män bör intressera sig för och också se. 

Det handlar om de unga begåvade kvinnorna Frieda, Mad, Pam, Jo, Nargis, Suranjana och Laxmi och deras liv och relationer i ett på vissa sätt modernt Indien som på andra plan inte alls utvecklats. Väninnorna samlas i ett stort hus på landet i Goa för att ha möhippa och fira Frieda som snart ska gifta sig. 

Alla av filmens kvinnor är innerligt trötta på hur de behandlas av samhället och männen i deras omgivning och vi förstår varför när vi lär känna dem och blir engagerade i deras öden, vilket sker nästan omgående tack vare det välskrivna manuset. Replikerna faller naturligt och samtliga skådespelerskor är otroligt övertygande som sina komplexa karaktärer och det finns egentligen ingen som är mer huvudperson än den andra.


Det kommer säkert höjas röster om att filmens män är onyanserat beskrivna, en klassisk reaktion när det i första hand handlar om kvinnor på rörliga bilder. Män finns det i berättelsen ett fåtal av och visst, flera måhända är inte av den mest sympatiska sorten, men då är detta också en film om främst progressiva kvinnor i ett bakåtsträvande och ålderdomligt samhälle lika mycket som just den usla varianten av det motsatta könet som ett resultat av detta samhälle och föråldringen i det. Och den varianten av män finns det på sina håll tyvärr alldeles för många av. Regissören och manusförfattaren Pan Nalin är själv en man och det är lika hedervärt som egentligen självklart att han vill rikta strålkastaren på inte bara problemet utan också mot hans avskumsbröder på detta direkta sätt, samtidigt som ändå fokus oavbrutet ligger på kvinnorna och deras outtröttliga kamp om en självklar plats i sina egna liv.

Mot slutet av filmen, i dess vändpunkt om man vill, känns dramaturgin en aning ansträngd och det blir ett något forcerat tempo. Jag hade önskat en mer eftertänksam klimax och inte som nu så där väldigt mycket pang på, vilket ändå inte är helt fel då det bryter mot den pågående storyn på ett överraskande sätt och fyller dessutom en funktion i dramats arga upplösning.

”Angry Indian Godesses” är om inte en perfekt så åtminstone en otroligt bra och väldigt tänkvärd film som dessutom är snygg rent visuellt och har ett fint soundtrack. Den är riktigt underhållande stora delar av sin speltid och påminner på sina håll om en indisk version av ”Sex and the City”, men ger också ett välriktat slag i magen på åskådaren som tvingas möta en verklighet som man nog känner till men som man helst inte vill kännas vid. Jag uppmanar er alla vänligt men väldigt bestämt att gå och se denna, sommarens hittills starkaste film.