Det tog några säsonger och väldigt mycket tuttar och bar hud överlag innan kvinnorna på allvar började visa sina talanger i den annars väldigt mansdominerade serien ”Game of Thrones”.

Detta är ett lågmält, men välberättat drama om rivalitet två åldrade bröder emellan i en liten by på Island. Det är otroligt anspråkslöst, fast desto mer berörande och så fantastiskt vackert att jag stundvis gapar av förtjusning i min biofåtölj.

Jonna Vanhatalo kräver att biografen ska fortsätta vara en smartphone- och googlebefriad frizon.

2016 verkar bli året då animerade djurfilmer på allvar ger sig till känna. Visst har vi sett djur-kul på bio förr men sällan i den här väldigt lovande omfattningen.

Disneys senaste animerade film är en deckare, men samtidigt en underbar solidaritetssymfoni om vänskap och empati världens alla djur emellan. Det är spännande, charmigt och väldigt tänkvärt för både stora och små.

”Blood Simple” från 1984 är en Texasbaserad, svettig thriller skapad av Joel och Ethan Coen. Filmen är otvivelaktigt en av de bästa moderna noir-filmerna och även om den i annat fall kanske inte kan kallas modern längre, så kommer den aldrig kännas förlegad. Kryddad med spänning, mörk humor och en fullständigt fantastisk Frances McDormand i huvudrollen är detta ett måste-se-mästerverk för vilken filmälskare som helst.

Från hårflätande hippie till flerfaldigt Oscarsnominerad skådespelare: Mark Ruffalo berättar om sin brokiga väg till toppen.

Medeltiden skickade en brevduva och vill ha sina könsstereotyper tillbaka! Jag kanske överdriver en aning. Men nog sjutton stinker det mossa över hur män och kvinnor skildras i denna så kallade komedi som ska lära oss stackars fruntimmer att vi faktiskt klarar oss själva. Medan vi väntar på den rätte vill säga.

Varje gång någon säger ”Winter is coming” – ta en värmande shot vodka.

”Mustang” är en otroligt vacker ungdomsskildring ur ett lättare feministiskt perspektiv som berättar historien om fem fnittriga flickor som fängslas i hemmet av sin konservativa familj. Det är en gripande och bitvis extremt upprörande film av förstagångsregissören Deniz Gamze Ergüven, men samtidigt är det ett väldigt fint drama om visserligen något fruktansvärt, men lika mycket om hur göra för att överleva det.

Det är inte mycket som är nytt i denna, den fjärde, semianimerade historia om de talande jordekorrarna Alvin, Simon och Theodor. Förvisso blir det fortfarande lite småcharmigt emellanåt och musiken är härligt trallig. Men i övrigt lämnas åskådaren med en torr smak i munnen och en fundering kring varför detta ens blev till.

Inte sämre än sin föregångare. Men inte direkt bättre heller. Ice Cube och Kevin Hart fortsätter polis-parhästandet på samma sätt som de en gång började. Något som alltså innefattar en rätt rejäl dos av skrikande och gapande, men tyvärr inte med så mycket humor eller annan substans.

”Ride Along” är en urbota dum och fruktansvärt trist actionkomedi som upprepar allt som man redan sett i mycket bättre och roligare filmer. Kevin Hart och Ice Cube spelar de omaka paret som jagar skurkar men de gör det tyvärr inte alls särskilt övertygande, även om jag är övertygad om att de har roligare än publiken.

Jonna Vanhatalo analyserar hur Quentin Tarantinos icke-kronologiska, skönt skitiga gangstersaga blev en av vår tids största mästerverk.

”Game of Thrones”-stjärnan Natalie Dormer övertygar starkt i denna anspråkslösa rysare om en mystisk självmordsskog i Japan. Den kusliga stämningen byggs upp grundligt och jag blir faktiskt flera gånger riktigt rädd, även om det rätt oväntade slutet lämnar en hel del övrigt att önska.

Feminism, gaykärlek och spastiska stormtroopers när Milo och Mimmi introduceras för ”Stjärnornas krig”.

”Downton Abbey”. En underbar liten sagovärld i ett stort slott. Sex säsonger senare är det dags för den sista julspecialen och ett stort tomrum hägrar.