När ett antal rymdskepp landar på olika platser på jorden hämtas lingvistikprofessorn Louise Banks av amerikanska militären för att hjälpa dem försöka förstå besökarnas uppsåt. Som om hotet från ovan inte var nog börjar dessutom världens länder mobilisera sig och bråka sinsemellan om vilka åtgärder som borde tas inför den potentiella katastrofen, något som riskerar bli ett minst lika stort hot mot mänskligheten som det utomjordingarnas närvaro möjligen kan innebära. Louise ställs inför svåra beslut och en kamp mot tiden, bokstavligen, inleds.
Till skillnad mot många andra science fiction-filmer utspelas denna på jorden där handlingen egentligen kretsar kring en enda persons upplevelser om det som sker mot bakgrund av något mycket större. Budskapet om kontakt över språkbarriär och öppenhet inför det nya, känns nästan kusligt aktuellt med tanke på att vår rädsla för det främmande och fördomar som rädslan medför. Men också beträffande de spända relationerna olika länder emellan som alldeles för lätt uppstår framförallt vid globala kriser, som istället borde ena oss.
”Arrival” är en laddad, känslomässigt engagerande och med små medel väldigt spännande dramathriller. Filmen tar upp svåra men intressanta filosofiska frågor om oss själva och vår existens i tiden. Villeneuve värjer inte för att använda ett annorlunda berättargrepp och liksom parallellskildra historien och vad den vill säga på ett smart och till synes komplicerat, men till sist ändå fullständigt begripligt och otroligt tankeväckande sätt.
Bildspråket är poetiskt och fotot varvar snyggt skärpa med oskärpa och närbilder med fantastiska vyer. Vi vaggas in i filmens värld i ett tidigt stadie och sedan sitter vi där – fast. Jag är lätt lite allergisk mot att se aliens och monster på film och tycker i regel att det är mer otäckt med det man inte ser, men i ”Arrival” är utomjordingarna ovanligt suggestivt framställda, något som kittlar fantasin istället för att ta udden av den.
Manuset är skrivet av Erik Heisserer efter novellförlagan ”Story Of Your Life” av Ted Chiang och han lyckas ypperligt skapa en berättelse om den lilla människan i ett ofantligt mycket större sammanhang. Ibland sjunker tempot något, men mitt intresse förblir konstant och även om det mot slutet levereras några förhastade förenklingar av storyn så håller ändå helheten ända till slutet väldigt hög klass.
Liksom i ”Sicario” från 2015 väljer Villeneuve att ännu en gång ha en kvinnlig hjälte i centrum och Amy Adams passar perfekt i rollen. Hon är lysande som Louise med sin till synes naturliga skörhet och de där trevande men ack så talande blickarna som utan omvägar förmedlar till oss det vi med största sannolikhet själva skulle känna i en liknande situation. Också Jeremy Renner och Forest Whitaker är likaledes trovärdiga i viktiga biroller.
”Arrival” är en fullständigt magisk filmupplevelse som håller sina åskådare i ett fast grepp från början till slut. Jag lever mig in med hull och hår och har nästan svårt att andas stundvis då jag likt huvudpersonerna svävar mellan rädsla, ångest och en stundom groende känsla av försiktig optimism. Även om jag aldrig riktigt vet vart vi är på väg så bryr jag mig heller inte särskilt om det, då det inte är målet så mycket som resan dit som här är det viktigaste. Till sist knyts ändå säcken, som det brukar heta, ihop och lösa trådar stoppas undan även om det såklart finns en hel del att fortsätta klura på när ljuset till sist tänds i salongen. Väl hemma snurrar tankarna fortfarande och på ett sätt tror jag inte de slutar snurra förrän jag får se filmen igen, då de med största sannolikhet åter kommer börja veva runt i skallen. Fast just så är det med visuell magi, den tar inte slut bara för att filmen gör det.