Fängslande dokumentär om den amerikanska jazzmusikern Lee Morgan, hans fru Helen och det brutala slutet för deras relation. Vackra, mestadels svartvita foton, hypnotiska men något upprepande arkivbilder på ett snöigt New York och såklart väldigt mycket melodiös jazz ackompanjerar denna fina film av Kasper Collin.

”The Hollars” är en smårolig och sevärd dramakomedi om dysfunktionella familjerelationer och återföreningar. Det är ganska klyschigt och mycket av det vi ser här har gjorts tidigare i både bättre och sämre filmer. I det stora hela lyckas dock regissören och skådespelaren John Krasinski hålla fokus där den bör vara och därför i slutändan underhålla, åtminstone för stunden.

Fascinerande dokumentärfilm om liv och hur överleva dess trauman. ”Author: JT LeRoy Story” handlar om en avancerad litterär bluff som skakade om kultur- och kändisvärlden för ett decennium sedan. Det som utspelas på duken är ett spännande mysterium som ännu en gång bevisar att verkligheten faktiskt överträffar dikten.

Rumänske regissören Christian Mungiu följer upp sina succéer ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” och ”Bortom bergen” med ännu ett avskalat och blekt, men ändå under ytan pulserande drama om moraliska utsvävningar. Det berör absolut även om jag finner berättandets upprepande natur och klassiskt apatiska inramning vara lätt uttröttande, varför historien inte riktigt får den tyngd som den hade förtjänat.

Detta familjeäventyr är så sprudlande glatt och färgsprakande att man blir helt vimmelkantig. ”Trolls” charmar de yngre i publiken och lyckas också förföra oss äldre med sitt glitterdamm, även om det stundvis riskerar att bli nästan för sliskigt av all klämkäckhet. Dock är ju det lite av poängen, så jag förlåter sockerchocken, lutar mig tillbaka och njuter av det härliga soundtracket med välbekanta 80-talshits som till sist får också min rumpa att muntert börja studsa runt på biofåtöljen.

Detta är en av alla John Hughes tonårsklassiker från 80-talet och handlar om pubertala pojkdrömmar och ungdomliga fantasier. ”Drömtjejen” är fortfarande en hejdlöst rolig rulle som inte är lika vass som vissa andra av samme regissörs alster, men som ändå utan tvekan kan sällas till en skara absolut sevärda och sköna komedier från en svunnen tid.

”Equity” är en modern, smart och ovanligt nyanserad dramathriller om och med kvinnor i en miljö traditionellt dominerad av männen. Det handlar om pengar, aktiehandel och insideraffärer och även om det kanske blir väl många svängar för att intrigerna ska löpa helt logiskt i mitt huvud så är helheten otroligt spännande och fascinerande.

Jag säger bara wow! Inledningen av ”Midnattssol” är verkligen lika briljant som bestialiskt brutalt, och omedelbart vet jag att jag inte kommer lämna soffan förrän jag sett samtliga avsnitt.

En underhållande och väldigt sockersöt liten historia som går hem hos barnen och roar lätt även oss äldre. ”Storkarna” är en snyggt animerad familjefilm som tyvärr har en något invecklad intrig för sitt eget bästa och därför ibland känns trampa vatten, samtidigt som den motsägelsefullt nog på sina håll kan upplevas en aning forcerad. Fast tråkigt har man som publik aldrig och det räcker långt.

”Deepwater Horizon” är ett explosivt och väldigt välspelat drama baserat på verkliga händelser. Det blir stundvis riktigt spännande och effekterna är snygga även om utförandet känns rätt typiskt för genren och därför något klyschigt, samtidigt som manuset tyvärr tenderar att vara något teoretiserande på sina håll.

”Transparent” är en banbrytande amerikansk serie om familjeband, svek och identitetssökande. Jeffrey Tambor spelar Mort som kommer ut som Moira i denna känslosamma och vackra historia om en modern dysfunktionell familj och kriserna de möter och måste handskas med. (Recension av säsong 1-2.)

”Sienna Miller hade helt glömt bort att hon skulle vara med i min film.”

Det är dags att damma av The Beatles och låta våra små ta del av deras låtskatter. Ungefär så kan man sammanfatta tanken bakom Netflix senaste animerade serie ”Beat Bugs”. Vi har sett de två första avsnitten.

Ännu ett stop motion-animerat mästerverk från Laika, bolaget som gett oss filmer som ”Coraline” och ”Boxtrolls”. Även ”Kubo och de två strängarna” är en fängslande vacker saga om mod och inre styrka. Det är från början till slut underhållande och otroligt spännande för alla åldrar, även om den nog är väl mörk och otäck bitvis för det allra minsta.

Modeskaparen Tom Fords andra långfilm är en stilstudie i bildskönt och berörande obehag. En kriminalhistoria som från början till slut är suggestiv och väldigt spännande, men också mellan raderna riktigt tankeväckande. ”Nocturnal Animals” är en fantastisk film att både ses och kännas.

Att skapa kannibalromantik i ett torrt och deppigt ökenlandskap som kritik mot rådande politik är lika briljant som överraskande galet. Och vi vet att Ana Lily Armipour (”A Girl Walks Home Alone at Night”) kan detta med att överraska. Dock tar det tyvärr tvärstopp vid den bra idén och efter en härligt ösig och riktigt snygg upptakt faller resten, varför slutresultatet inte blir annat än ett larvigt hopkok av lite vad som.

Hur går man vidare efter att det värsta möjliga har hänt en människa? Det försöker Nick Cave ge svar på i denna kärleksfulla och otroligt gripande musikdokumentär av regissören Andrew Dominik. Filmen handlar om arbetet med Nick Cave and The Bad Seeds senaste album ”The Skeleton Tree”. Men det som var tänkt som en slags personligt filmad skiva från början ändrar dock snabbt fokus och ger istället en ännu intimare inblick på den sorg som föranlett många av de melankoliska låtarna på plattan.